Det här är ett blogginlägg av Olle Lidbom. Följ honom på digital.di.se/blogg/ollelidbom
Disruptionen har kommit till konsten. Makten och hierarkierna i konstvärlden håller på att ritas om. Ett tydligt tecken i Sverige är den hastiga framväxten av privata museer som Sven-Harrys, Artipelag, Fotografiska museet och Abba-museet. Från noll till fyra på knappt fem år.
De tre sista ligger dessutom på tio-i-topp-listan över de mest populära museerna i Stockholm enligt resesajten Tripadvisor.
Dessa fyra svenska exempel är klassiska fysiska platser men de har växt fram i en digital tid och omvärldens har påverkat hur de kommunicerar och ställer ut. På Abba-museet är exempelvis delar av utställningen uppkopplad med Microsofts Kinect-teknik där besökaren styr museiupplevelsen. Fotografiska har arbetat dels med generösa öppettider men även ambitiöst och framgångsrikt med sociala medier för att nå sin publik. Till exempel en Rotation Curation av deras Instagram-konto har gjort dem till ett stort konto med 86 000 följare och när de ställde ut Anders Zorns nakenfotografier kombinerades det med en Facebook-kampanj som förstås blev censurerad.
Fotografiska har över 270 000 följare på Facebook, Moderna museet knappt 100 000.
Även Artipelag och Sven-Harrys har betydligt mer fokus på sin digitala närvaro än många äldre museer och konsthallar. Fotografiska har över 270 000 följare på Facebook, Moderna museet knappt 100 000.
Framväxten av den här sortens nya aktörer på konstmarknaden är global. I Europa drivs den av modemagnater: Louis Vuitton har nyligen öppnat ett spektakulärt privatfinansierat museum och även Cartier, Prada och Guccis ägare François Pinault har öppnat egna. I USA är det stort fokus på nyöppningar som konstsamlaren och miljardären Eli Broads museum The Broad, som precis öppnat. (Här är ett fantastiskt New Yorker-porträtt från 2010, då museet fortfarande var på skissbordet.)
Ett annat exempel på utvecklingen är Arthena, en ny amerikansk startup för konstsamlare. Det är en fond som tar in kapital från samlare och investerar i konstverk. Konstverken sorteras i olika samlingar, t ex “Emerging European” eller “New York Artists Post-1950”. Konsten i Arthenas samlingar ut till museer men tanken är att på sikt ska även de som äger andelar i fonden få möjlighet att hänga konsten hemma - till låns. Arthena och dess 28-åriga grundare Madelaine D’Angelo har hittills fått en såddfinansiering på 1,2 miljoner dollar efter att ha gått igenom acceleratorn Angelpads program.
Arthena blir därmed en aktör som utbildar sina kunder och ger nya grupper tillgång till konst, konstnärer och konstvärlden.
Den som köper in sig i Arthena kan följa värdeutvecklingen i realtid i Arthenas inloggade miljö och Arthena-kunderna får även tillgång till galleri- och ateljébesök. Arthena blir därmed en aktör som utbildar sina kunder och ger nya grupper tillgång till konst, konstnärer och konstvärlden.
En annan aktör som ger sig in det konstnärliga fältet med startup-filosofi är Artsy, en webbaserad samlingspunkt för gallerister och konstsamlare. Artsy vill bli en naturlig del av konstvärlden, det som i startupkretsar kallas för ett “naturligt monopol”. Med en investering på 26 miljoner dollar, 90 anställda, 2500 gallerier och 400 museer anslutna har de kommit en bit på vägen. De värderar den globala konstmarknaden till 66 miljarder dollar och affärsmodellen är abonnemangsbaserad.
Om uppstickare som Arthena eller Artsy.com lyckas med sina ambitioner påverkar de också vilken konst som blir viktig. De kommer skapa nya konstnärskap och nya principer för värdering av konst. Jag tror det framförallt kommer skapa en yngre och mer dekorativ syn på konst, drivet av affisch-konst a la Etsy och Junique. Konst som ska säga mer om ägaren än om omvärlden.
Det kommer även födas konstnärer som är skickliga på att kommunicera globalt i digitala kanaler, där är street art-artisten Banksy ett lysande exempel.
Det kommer även födas konstnärer som är skickliga på att kommunicera globalt i digitala kanaler, där är street art-artisten Banksy ett lysande exempel. Det kommer även skapa nya kingmakers och curators, där är Hans Ulrich Obrist en typisk sådan aktör, utmärkt porträtterad i New Yorker.
Alla dessa nya aktörerna vill både demokratisera och globalisera konstvärlden. Det kommer skapa clasher och konflikter mellan akademier, museer och klassiska gallerister, och en ny digitaliserad konströrelse. Traditionalisterna kommer vråla om förflackning och kulturskymning.
Men digitaliseringen och globaliseringen kommer premiera de som är villiga att bryta mot traditionerna och den gamla affärsmodellen. Kanske blir det ingen konstrevolution. Men räkna med konstdisruption.
