Detta är ett inlägg från 404-bloggen, där Jack Werner skriver om digitala medier, digital kommunikation och källkritik. Följ honom på digital.di.se/404bloggen.
I våras, på en konferens om journalistik i Italien, satt jag med i ett panelsamtal om faktagranskande journalistik på nätet. Med mig satt Margo Gontar från den ukrainska anti-propagandasatsningen Stop Fake och italienska Il Posts chefredaktör Luca Sofri, och samtalet leddes av fantastiska Craig Silverman, mannen bakom sajten Emergent.info.
Vi hade just tillbringat en timme med att prata om våra respektive journalistiska insatser för att motarbeta felaktigheter, rykten och konspirationer på nätet, när en man i publiken ställde sig upp och avslöjade att han med sin forskning kunnat visa att vårt jobb varit meningslöst.
”Vi har bevisat att debunking inte alls är effektivt. Folk som letar konspirationer på nätet lever i ekokammare och drivs inte av sanningssökande, utan av konfirmeringsbias. Journalistiken har ingen chans att möta det problemet, eftersom de kan producera vilka artiklar de vill och de som mest av alla skulle behöva läsa dem istället letar upp information som bekräftar deras egna åsikter”, sade han.
Mannen som på några minuter hade krossat våra självförtroenden och punkterat våra egoballonger hette Walter Quattrociocchi. Han är en forskare med en doktorsgrad i datavetenskap på universitetet i Siena.
För IMT Institute for Advanced Studies i Lucca, Italien, har han tillsammans med en handfull andra italienska och brittiska forskare undersökt 54 miljoner Facebookanvändare under loppet av fem år, från januari 2010 till december 2014. Resultatet är en serie vetenskapliga artiklar där han bland annat slagit fast just det han sade till oss på paneldebatten: att vårt jobb är meningslöst.
Så till exempel i artikeln ”Debunking in a World of Tribes”.
För det första Facebookminglar nämligen, enligt Quattrociocchis studier, inte sådana som tror på konspirationer med sådana som vill motbevisa konspirationer. Bilden ovan visar hur djupt polariserade dessa två grupper är. I ännu mer deprimerande klarspråk slår forskarna fast att av de 9 790 906 polariserade konspirationsanvändarna de undersökt så har bara 117 736 personer interagerat med en debunkande post, det vill säga en text som tillbakavisar deras illusion.
Med andra ord är det alltså bara en bråkdel av de som tror på konspirationer som någonsin överhuvudtaget utsätts för motbilder.
Och för att pissa ännu mer på partyt så konstaterar Quattrociocchi et. al att när denna handfull av något mer nyfikna konspirationister väl interagerar med debunkande poster så är det nästan bara för att gnälla och avfärda. När vanliga användare Facebookkommenterar på dessa texter är det bara tre gånger av 100 för att uttrycka att de inte håller med. Konspirationisternas kommentarer på samma poster, däremot, är 36 gånger av 100 direkt negativa till världsbilden som där ges.
Jag läser de siffrorna igen och hör vindarna viska att de ”skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå".
”I en polariserad kontext där användare konsumerar en specifik sorts information enbart relaterad till ett specifikt narrativ når försök att tillbakavisa dessa narrativ väldigt få användare, och de som trots allt nås reagerar negativt på ’rättelsen’ genom att öka sin aktivitet på konspirationssidor”, skriver forskarna och jag blir mörkrädd.
I ett stycke jag finner särskilt intressant konstaterar forskarna att människor dras till konspirationer eftersom de gör verkligheten mindre komplex, och därför billigare att acceptera. De skriver bokstavligt talat ”billigare”, vilket är träffande. Att acceptera en konspiration istället för att ta in den smärtsamt breda verkligheten handlar om att välja ett alternativ man har intellektuellt råd med.
Dessa resultat, noterar forskarna, leder oundvikligt till slutsatsen att debunkande journalistik inte är vägen framåt. Problemet är inte att människor bara har tillgång till felaktig information, det är att de aktivt letar ammunition att försvara sin verklighetsbild med.
Ja, ammunition. Egentligen ogillar jag bilden av att det som pågår på nätet är ett krig mellan två sidor. I krig sluter du villkorslöst upp på en sida, och försvarar den med näbbar och klor. Den spontana invändningen är att det vi behöver i en situation där dialog inte existerar är inte mer blind självsäkerhet, utan större ödmjukhet. Vi behöver hitta ett sätt att lyssna ihjäl våra motståndare.
Men å andra sidan: det som syns på bilden av de polariserade grupperna på Facebook är ju inget annat än ett skyttegravskrig. Och om den ena sidan redan har grävt ned sig och laddat gevären riskerar vi inte förlora chansen att kommunicera med dem alls, utan också att bli nedmejade innan vi ens fattat vad som pågår.
Efter att Walter Quattrociocchi hade ställt oss sin fråga – hur ska ni hantera detta om det fungerar att debunka? – och satt sig ner sade jag något om att ”det alltid har funnits grupper som inte informerats om hur deras omvärld ser ut, och att vi bör minnas att de grupperna i dag är mindre än förut”.
Det var inget bra svar, det vet jag. Men det är tyvärr ett av de få svaren jag just nu har på dessa frågor.
Förresten. Vill ni se paneldebatten jag deltog i så finns den här:
L3uh3uvSMCw
Detta är ett inlägg från 404-bloggen, där Jack Werner skriver om digitala medier, digital kommunikation och källkritik. Följ honom på digital.di.se/404bloggen.
