Detta är ett inlägg från 404-bloggen, där Jack Werner skriver om digitala medier, digital kommunikation och källkritik. Följ honom på digital.di.se/404-bloggen.
Har ni hört vad som hände i Kina? En man har skilt sig från sin fru och stämt henne för bedrägeri. Anledningen var att barnet hon hade fött honom var så fult att han misstänkte otrohet. Men när DNA-testet visade att han faktiskt var pappan kom sanningen fram från ett annat håll. Kvinnans ytliga skönhet bara var en chimär – i själva verket hade hon innan de möttes plastikopererat sig.
Bra story, eller hur? Naturligtvis är den osann. Och i sin uppbyggnad visar den hur vår tids vandringssägner kan skörda offer på ett sätt som aldrig tidigare varit möjligt.
Berättelsen föddes enligt Snopes i en publicering som den kinesiska tidningen Heilongjiang Morning Post gjorde 2004. Storyn hade då inte bekräftats av någon andra oberoende källa, vilket följer ett mönster – Heilongjiang Morning Post har tidigare publicerat historier som senare visat sig vara falska eller dåligt researchade. Men sedan dess publicering har den ändå gång på gång dykt upp i andra medier runtom i världen – och dessutom byggts på. Vi återkommer till det.
Varför sprids den här historien? Det kan inte gärna ha med publikens obehagskänslor inför plastikkirurgi som fenomen att göra, för på 00-talet var det en etablerad praktik i ett Kina som just 2004 såg sin första skönhetstävling specifikt för plastikopererade kvinnor. Och det verkar inte heller vara en övervintrad vandringssägen från den tiden då plastikkirurgi var något nytt – varken Snopes.com eller vår egna svenska guru på området, Bengt af Klintberg, har sett belägg på att den cirkulerat innan 2004.
af Klintberg påminns dock om en annan vandringssägen, om en kvinna som var inblandad i en bilolycka och överlevde tack vare att hennes silikonbröst fungerade som airbags. Kanske handlar dessa berättelser inte alls om att hantera ett nytt fenomen, utan är istället bara en sorts nödvändig storytellingföljd av de nya medicinska möjligheterna att förändra sitt utseende. Stulen kärlek är en evig berättelse, och naturligtvis utnyttjar vi alla detaljer verkligheten erbjuder för att förnya den.
Ryktet om den plastikopererade mamman är på ett sätt bara ett av många som cirkulerar i en medievärld där källkritiken ibland får stryka på foten till förmån för klicken och hastigheten. Mer om denna dystra situation kan man läsa i mitt reportage ”Nyhetsbyrån som blåste Mediesverige” från i maj.
Det som på sätt och vis skiljer detta rykte från många andra, en aspekt som på ett dramatiskt sätt skiljer den digitala folkloren från dess föregångare, är att den kan skörda okända individer som offer.
Ryktet om den opererade mamman cirkulerade i stort sett oförändrat skick i medier och på internet mellan 2004 och 2012. Men därefter hände något. Storyn blev illustrerad.
Först var det med två bilder på vad som tycktes vara en kvinna före respektive efter hennes skönhetsoperation. Dessa bilder pryder fortfarande artiklarna på till exempel Daily Mails, brittiska Metros och New York Posts nyhetssajter. Ingenstans nämns det att bilderna i själva verket kommer från den här japanska plastikkirurgiska klinikens hemsida och föreställer en av deras ”nöjda kunder”.
Därefter dök ännu en bild som sades föreställa paret i fråga upp, och den här gången var den ännu oemotståndligare: den fick även med de fula barnen. För nu var det plötsligt inte längre bara ett barn som kvinnan fött, utan tre stycken. Vi kan låta den här snubben göra oss den otacksamma tjänsten att representera gruppen ”vi som gärna sprider vidare struntprat från internet utan att kolla om det stämmer först”:
2IsNGHeO1uc
Den nya bilden återfinns idag mestadels på olika värdelösa viralsajter, och den föreställer alltså en man och en kvinna som är vackra, och tre barn som är fula. Men skälet till att barnen är så fula är inte några dåliga gener, det är för att bilden manipulerats. Det här handlar nämligen inte om någon olycklig familj sönderslagen av ett skönhetsingrepp – det är en reklambild för just plastikkirurgi.
Texten i bilden betyder ungefär ”Det enda du kommer behöva oroa dig för är hur du ska förklara det för barnen”.
Kvinnan på bilden heter Heidi Yeh, och är en taiwanesisk fotomodell. 2012 tog hon ett fotojobb för en skönhetsklinik i Taiwan, arrangerat av den amerikanska reklambyrån J Walter Thompson (JWT). Yeh menar att hennes kontrakt enbart tillät den specifika kliniken att annonsera med bilden i tidningar och magasin, men JWT tillät ändå en annan klinik att publicera bilden såväl på sin hemsida som på Facebook.
Bilden började spridas med kommentaren ”plastikkirurgi – du kan inte dölja det för evigt”, och resten känner vi redan till. Fotomodellen Heidi Yeh säger i en intervju med BBC att både hennes karriär och hennes privatliv förstörts av spridningen, att hon inte längre kan få stora modelljobb och till och med att hennes före detta pojkvän dumpade henne av misstänksamhet efter att ryktet började spridas.
7WMebV5qt3s
Här stöter vi på en intressant aspekt av ryktesspridning på nätet. När vandringssägnen cirkulerade att invandrare odlade grönsaker i sina parkettgolv i 70-talets Sverige kunde den säkerligen gå ut över nya svenskar, men den satte inte en enskild individ i fokus för misstron. När rykten kan illustreras av nätets kollektiva medvetande blir det inte sällan med lösryckta bilder – som ändå faktiskt föreställer någon. En enskild person faller offer för ryktet. Heidi Yeh har personligen blivit den plastikopererade mamman.
Vi kommer troligen aldrig bli av med vandringssägnerna. Det är bra, för de kan ofta vara intressanta, och berätta något om oss och vår tid som vi själva inte förmår se. Men när en person får sitt liv slaget i spillror på grund av att hon dras i smutsen efter ett skenande rykte kan det finnas skäl att fundera på vad kostnaden blir för ett uteblivet källkritiskt granskande.
P.S. Det finns ett till blogginlägg att skriva om den här bilden, och det handlar om varför bara kvinnan, och inte den medverkande mannen, tycks ha fått sin karriär sabbad på grund av anklagelser om plastikkirurgiska ingrepp. Men det inlägget skriver säkert någon annan bättre än jag.
Detta är ett inlägg från 404-bloggen, där Jack Werner skriver om digitala medier, digital kommunikation och källkritik. Följ honom på digital.di.se/404-bloggen.
