Detta är ett inlägg från 404-bloggen, där Jack Werner skriver om digitala medier, digital kommunikation och källkritik. Följ honom på digital.di.se/404-bloggen.
En ung man står på trottoaren med svarta solglasögon och en käpp. Halvhögt hojtar han ”hello, hello” i väntan på att någon ska svara. En förbipasserande man stannar upp och säger ett försiktigt ”yeah?”, varpå den blinde mannen ber om växel på en femdollarsedel. Vad den blinde mannen inte ser är att han sträcker fram en femtiodollarsedel. Den moraliska frågan formulerar omedelbart sig själv. Hur skulle du göra?
Sådan var scenen i ett klipp som den australiensiska Youtubekändisen Adrian Gee publicerade i början av november. Klippet hette ”The Real Blind Man Honesty Test (Social Experiment)”, och där testade Gee hur människor skulle reagera – om de renhårigt och ärligt skulle informera den blinde om hans misstag eller om de skulle ta femtiodollarssedeln och tiga.
LjufgOcZLZs
Flera personer i filmklippet väljer det sistnämnda. De tar sedeln, trycker några dollar i handen på den blinde och går därifrån med den sortens påskyndade steg bara ett smutsigt samvete ger.
Klippet har två miljoner visningar och är ett av många Youtubeklipp som genom det sociala experimentets form menar att det visar vårt samhälles verkliga ansikte, vad vi gör när vi inte vet att en kameralins ser oss. I Sverige företräds genren framför allt av gruppen som kallar sig Sthlm Panda, internationellt finns det mängder av exempel varav Adrian Gee är ett. Han är även ett exempel på när de sociala experimenten i själva verket är fejkade.
Det var en reporter för Today Tonight Adelaide som insåg att personerna i filmklippet, de som påstods vara förbipasserande vanligt folk, i själva verket var skådisar anlitade specifikt för att agera ut scenerna i regi av Gee och hans team. I klippet nedan konfronterar den smått aggressive reportern Gee med uppgifterna:
3FoQWKR_FVM
Jag har tidigare uppmärksammat sociala experiment på internet flera gånger, bland annat efter att vi under min tid på Metro berättade att ett av Sthlm Pandas klipp inte heller ärligt berättade vad som egentligen pågick. Men fallet med det aktuella fejkexperimentet – som hann få två miljoner visningar innan det avslöjades – sätter återigen ljuset på vad riskerna med den här sortens berättande är.
De sociala experimentens själva andemening är att naket avslöja en sanning, hur vår värld verkligen ser ut bortom alla tillrättalagda uppsminkningar. Det gör dem till effektfulla och starka upplevelser för tittaren. De sjunker ner och lägger sig som sediment i vårt undermedvetna, sediment som till slut bildar en världsbild. Med sina miljontals visningar har de sociala experimenten inte sällan en större publik än många traditionella medier.
Men klippen görs av människor som tjänar pengar på klick, inte på trovärdighet. De måste inte på samma sätt som journalistiken vinnlägga sig om att så långt det är möjligt ta reda på sanningen, eftersom de inte är beroende av en återkommande publiks grundade förtroende utan får samma annonspeng av en ny tittare som av en återkommande. Med sina viralt uppblossande filmklipp når de ständigt nya ögonpar.
Det är ett cyniskt manipulerande av tittarna för att tjäna reklampengar på deras ovetande klick.
Och då plötsligt känns uppenbarligen inte sanningen så viktig längre. Det handlar visst inte längre om hur samhället verkligen ser ut (vilket det i och för sig aldrig har gjort, eftersom att några individers reaktion på en gata naturligtvis inte speglar hela folkgrupper eller länder), utan om en på förhand konstruerad skildring som man sedan steg för steg agerar ut. Det är ett cyniskt manipulerande av tittarna för att tjäna reklampengar på deras ovetande klick.
Inte bara tittarna är offer. I Today Tonight Adelaide berättar en av de anlitade skådespelarna i Adrian Gees klipp att han aldrig informerades om hur filmen skulle användas. Tack vare ett karaktäristiskt ärr på armen kunde han identifieras av anhöriga och vänner, som efter att klippet blev viralt upprört frågade: hur kunde du stjäla den blinde mannens pengar?
Alla sociala experiment är naturligtvis inte fejkade. Det finns samvetsgranna berättare även på Youtube, människor som verkligen anstränger sig för att göra ett bra jobb. Men för publiken är det svårt att skilja mellan dem och bluffmakarna. Det finns inga etiska riktlinjer eller professionella tumregler att följa, inga löften som ges tittarna, och så länge det fortsätter så är en skeptisk hållning till klippen överlag oundviklig.
När Adrian Gee konfronterades med uppgifterna om hans arrangerade film lämnar han studion. Senare twittrar han arrogant att han förvisso visste bättre, men ändå gjorde det.
Story of my life: I knew better but I did it anyway.
— Adrian Gee (@AdrianGruszka)
November 20, 2015
Gee har publicerat en rad andra sociala experiment-klipp, varav ett har publicerats av Expressens Omtalat. Frågan är naturligtvis hur många av dem som också är fejkade. Adrian Gees trovärdighet är fullständigt sönderslagen.
Men det finns det miljontals människor som ännu inte känner till. Och deras klick fortsätter vara värda pengar.
Detta är ett inlägg från 404-bloggen, där Jack Werner skriver om digitala medier, digital kommunikation och källkritik. Följ honom på digital.di.se/404-bloggen.
