Det är så roligt, för de säger att de står för yttrandefriheten.
De tar fasta på lösa anklagelser och groteska överdrifter från anonyma konton som inget som helst har att förlora. De tror på allt, så länge det går i linje med deras redan befintliga världsbild. Som uppretade hundar rusar de med blottade käkar dit husse pekar, och har dödshoten på speed dial.
Andreas Ekström har redan i ett läsvärt inlägg förklarat vad det är som pågår, men för att ge en snabb sammanfattning: journalisterna Niklas Orrenius och Annika Hamrud har försökt intervjua en anonym bloggare med stor genomslagskraft hos den främlingsfientliga nätpubliken. Bloggaren utmålar Orrenius och Hamruds till synes hyfsat oansenliga kontaktförsök (sammanlagt tre fysiska besök över ett års tid, samt några lappar och mejl) som ett övergrepp.
Om det inte märkts under de senaste dygnen så kan det nämnas att denna bloggare har genomslagskraft. Hon citeras ofta på främlingsfientliga och rasistiska sajter, och läses och refereras av profilerade sverigedemokrater. Lite som ett rasistiskt fanzin från 90-talet, med undantaget att hon med dagens medielogik kan delas och påverka över hela landet.
Denna makt använder hon för att till exempel:
- resonera kring IQ-skillnader mellan vita och svarta, och slå fast att invandring från ”låg-IQ-länder” är ett beslut av politiker i Europa som ”har tagit sig rätten att ingripa i evolutionen och vrida den baklänges”.
- påstå att flyktingar från Syrien tar med sig ”sina konflikter, sitt kvinnoförtryck, sina våldsamma vanor”, och att vi därför bör låta dem stanna i sitt kaotiska helvete.
- slå fast att Anders Behring Breiviks terrordåd 2011 var en följd av ”en splittringspolitik som bygger på en hejdlös och potentiellt explosiv blandning av vitt skilda kulturer, religioner och etniciteter”.
Jag tänker inte länka till texterna som dessa formuleringar är hämtade ifrån, men de är lätta att hitta för den hugade. Jag tänker bara slå fast att detta, milt uttryckt, är åsikter som förtjänar att bli kritiskt belysta.
Bloggaren i fråga åtnjuter, som du och jag, yttrandefrihet. Du och jag åtnjuter lika självklart samma frihet att ifrågasätta hennes ord.
Processen genom vilken Orrenius och Hamruds försökt kontakta bloggaren är glasklar. Yttrar man sig i det offentliga är det sannolikt att man också får svar där. Det är liksom en del av spelreglerna. Bloggaren i fråga åtnjuter, som du och jag, yttrandefrihet. Du och jag åtnjuter lika självklart samma frihet att ifrågasätta hennes ord. Vissa har inte möjligheten att själva ifrågasätta personer i offentligheten, politiker, författare och debattörer, varför journalistiken har tagit på sig ansvaret att göra det. Så har det fungerat sedan journalistiken i Sverige professionaliserades. Alternativet vore att inte ställa frågor till personer innan man publicerar texter om dem.
Det vore ett övergrepp. Men att faktiskt vilja prata med någon innan man skriver om dem kan aldrig vara ett övergrepp.
Så resonerar åtminstone en som känner till det pressetiska regelverket, och den respekt och professionalitet som det kräver av journalisten som lovar följa det. Problemet tycks vara att varken bloggaren eller hennes läsare är bekant med detta regelverk. De är tvärtom marinerade i påståenden om en ond, lögnaktig och hänsynslös journalistkår. Därför accepteras bloggarens beskrivning av Orrenius och Hamrud som farliga stalkers, trots att det mellan raderna redan i hennes eget inlägg tydligt märks att de inte gjort något annat än sitt jobb.
Man kan fråga sig hur bloggaren hade stått ut med de ”två nätter med hat- och hotsamtal” som hon skickat på andra.
Inlägget själv illustrerar tydligt skillnaden mellan en utgivare som tar ansvar för sina publiceringar, och en som inte gör det. Orrenius och Hamrud har ansträngt sig för att försöka få höra bloggarens syn på saken, få ta del av hennes perspektiv, innan de i offentligheten granskar hennes redan offentliga debattinlägg. Bloggaren själv struntar blankt i att ta den hänsynen när hon hänger ut dem båda. Det är en imponerande uppvisning i dubbelmoral.
I hennes 25 000 tecken långa blogginlägg, som har spritts några tusen gånger sammanlagt på Facebook och Twitter, publicerar hon Orrenius telefonnummer. Följderna är konkreta. Niklas Orrenius pratar i Dagens Media om ”två nätter med hat- och hotsamtal”, och Annika Hamrud säger att det varit ”kaos i två dagar”. Författaren själv skriver i sitt inlägg att hon ”sitter orörlig, är chockad och skakar i hela kroppen” bara för att Niklas Orrenius knackat på hennes dörr. Man kan fråga sig hur bloggaren hade stått ut med de ”två nätter med hat- och hotsamtal” som hon skickat på andra.
Under sensommaren har en debatt pågått om huruvida de traditionella medierna bör närma sig de alternativa vad gäller nyhetsvärdering och publicistiska överväganden. ”Hemsk utveckling för journalistiken att vanligt folk vänder sig till Flashback för att få fakta. Vi borde publicera vad vi vet”, skrev SvD:s ledarskribent Per Gudmundson på Twitter i början av augusti. För att konkurrera med Flashback och hatbloggarna bör vi alltså börja efterlikna dem, tycktes Gudmundson resonera.
LÄS MER: Låt inte nätets hatmobbar rubba pressetiken
Helgens angrepp på Niklas Orrenius och Annika Hamrud är en isande bild av hur det skulle se ut om vi valde den vägen. Det är en zon där yttrandefriheten godtyckligt gäller vissa, men där andra bestraffas med dödshot om de utnyttjar den. Där åsikter inte får ifrågasättas om de är rätt. Där den som vägrar låta en debattör sprida rasism i fred är ”inkräktare” som ägnar sig åt ”åsiktsförtryck”.
Och så säger de att de står för yttrandefriheten. Man hade skrattat, om man inte redan var upptagen med att rent ut sagt vara så jävla arg.
