Facebook-användaren som går under namnet Peter Hop gör satiriska bilder kring dagsaktuella händelser. När den ekonomiska krisen i Grekland nådde sin kulmen, mitt under Almedalsveckan, såg Hop naturligtvis en öppning för en vass, humoristisk och klartänkt kommentar från sina Photoshop-fingrar. I Facebookgruppen “Sveriges folk kräver nyval och demokrati” publicerade hen sitt verk.
Vinkeln blev den mest självklara. Hade det ens funnits andra kommentarer att fälla över denna kniviga, invecklade politiska situation, än...
....ett kollage där Thomas-tågets militäriska kusin Merkel-bombplanet släpper muslimska fallskärmskarikatyrteckningar över Grekland?
Nej, det är det enda raka.
Peter Hop är i sitt gebit långt från ensam. Drivkraften att vilja kommentera sin samtid i teckningar och fotomanipulationer har manifesterat sig på nätet ända sedan de första dagarna. Och Peter Hop är faktiskt, beroende på vem man jämför med, ändå en av de mindre förvirrade kreatörerna i sitt sällskap. Vi ska titta närmare på hens fränder strax.
Internethumorn är en bred och månghövdad rörelse. Den har inga egentliga andra röda trådar än just internet och kan vara allt från briljant till bedrövlig. Eftersom de som har förmågan att uttrycka sig roligt är färre än de som tror sig besitta samma förmåga kommer dock de kassa uttrycken för näthumorn alltid vara flest till antalet. Detta syns kanske tydligast i nätets hemsnickrade seriestrippar på privata sajter som uppdateras regelbundet.
Enligt Shaenon Garritys utförliga artikel The History of Webcomics är det tecknaren Eric Monster Millikin som utger sig för att vara den ursprungliga online-skämt-tecknaren. Via tjänsten CompuServe försåg han från 1985 och framåt sina läsare med en Trollkarlen från Oz-parodi under namnet Witches in Stitches. Det skulle dock ta ytterligare åtta år för en tecknad serie att börja publiceras på World Wide Web – först 1993 började David Farley fylla en hemsida med sin skämtteckningsserie Doctor Fun. Perioden 1993-1995 kallas av Shaenon Garrity för nätserierna bronsålder, och därefter växte fältet enormt.
Ju fler som börjar ägna sig åt en konstform, desto sämre blir den i genomsnitt.
Denna gamla sanning blev tydlig under tillväxtperioden, och på Wiki-sidan Bad Webcomics Wiki – som ägnar sig att samla, beskriva och kategorisera exakt vad det låter som – är de tidigaste nätserierna från ungefär 1996. Exempelvis nämns Sabrina Online, en vagt erotisk strippserie om en kvinnlig skunk med stora bröst, och den likaledes pornografiska dinosaurie-känguru-strippserien Boston and Shaun som började publiceras 1997. Den förstnämnda serien liknas på Bad Webcomics Wiki vid en munter bumbersticker på en sexförbrytares bil, och den andra har kategorisats som en atombomb – en serie som “förstör allt och alla som rör, läser eller tittar på den”.
Det finns över 230 artiklar på Bad Webcomics Wiki, och den som vill fördjupa sig där har alla möjligheter. Men för att få en mer komprimerad bild av scenen kan vi vända oss till listan The 5 Circles of Baffling Web Comic Hell på Cracked.com. I fem steg, det ena mer skrämmande än det andra, sjunker skribenterna Nick Coffin och David Wong djupare och djupare ner i ett kladdigt, stinkande träsk av spermainkladdad djurpäls. Men det blir också tydligt att det inte bara är sex som attraherar nätets olika serietecknare.
Den andra stora magneten för deras perverterade pennor är politik.
Så här kommenterade den kristna nätserien Faithmouse ett kontroversiellt tal som president Barack Obama 2009 höll på det katolska Notre Dame-universitetet i Indiana, USA. Om du tror skälet till att du inte förstår poängen är för att du inte är bekant med omständigheterna så har du fel.
Och den är inte ensam om sitt tillstånd. Beakta nätserien Oracle Cartoons kommentar till den globala uppvärmningen.
Låt mig säga så här: Om poängen är att den globala uppvärmningen är en konspirationsteori för att dölja att Edvard Persson blåser rödbetsandedräkt på Saturnus förstår jag. Men jag misstänker att det inte är det som är poängen.
Det tredje och mest enastående exemplet på vad som händer när nätets högersatir löper amok är den ökända serien “Billy the Heretic”. Det är det semi-olagliga resultatet av att en nazistisk manusförfattare mötte en nazistisk tecknare, och ljuv stöveltrampande musik uppstod. I serien följer vi en ung kristen pojke som adopteras av ett judiskt par. På Billy the Heretics sajt länkas till “våra vänner på Stormfront”, och på den vägen är det.
När det kommer till svenska politiska nätserier finns det ett par självlysande stjärnor. En bland högersurfarna mycket uppskattad favorit är Youtubeserien “blatte bråk”. Där skildras mötet mellan det rena, modiga och uppriktiga svenska folket, och de fruktansvärda invandrarna som med mycket ansträngda brytningar tjatar om bidrag och “svennar”. In i denna mix kastas inte sällan Disney-låtar.
pqBfc_zwic0
En annan fasciststjärna på nätets bruna himmel är signaturen Koling, som via Twitter och Facebook delar med sig av sina politiska kollage. Oftast går Koling efter formatet “vänsterpolitikers inklippta ansikte ovanför utomeuropeiska personer med främlingsfientlig kommentar i en pratbubbla”, men satirikern har också en bisarr förkärlek för att få mycket små barn att framstå som Ian Wachtmeister.
Hen sammanför på sätt och vis Peter Hops hemsnickrade kollageteknik med Billy the Heretics osminkade och småfnittrande högerextremism.
En ljus framtid för våra barn. #svpol #natpol #migpol pic.twitter.com/xh2sybN5Cr
— Koling.nu (@KolingNu)
June 5, 2015
Lagom är bäst. #svpol #migpol pic.twitter.com/RsncDkIDZC
— Koling.nu (@KolingNu)
May 12, 2015
Lära sig ABC #svpol #utbpol pic.twitter.com/tfEhLNquvf
— Koling.nu (@KolingNu)
June 7, 2015
Vi har nått samtiden i vår resa i de dåliga nätseriernas sällskap, och det finns inga tecken på att de tacklar av. Tvärtom. Facebooksidor och Twitterkonton gör så att tecknarna slipper krångla med domäner och sajtbyggande, och underlättar seriestripparnas och bildernas spridning. Bilderna skapar gemenskap och tillåter sina supporters att skratta och le.
Och när de bilderna föreställer små barn som leende säger “det är dags för invandrarna att åka hem”, ja, då kanske det är dags att bli orolig för vad de dåliga politiska nätserierna säger om vår tid.
