Detta är ett inlägg från 404-bloggen, där Jack Werner skriver om digitala medier, digital kommunikation och källkritik. Följ honom på digital.di.se/404-bloggen.
En dramatisk nyhetshändelse är alltid startskottet för en manisk jakt på förklaringar. Varför? Hur? Vad kan vi göra? Lika ofta besvarar verkligheten dessa frågor på komplexa, invecklade och krävande sätt, med förklaringar som egentligen bara slutar i fler frågor. Många nöjer sig inte med det. De enkla men falska svaren och förklaringarnas lockelse är för stor.
Under timmarna efter terrordåden i Paris var cirkulationen av fejkade bilder och filmklippen stor. Kollegor på sajter som Kit och Viralgranskaren har redan förtjänstfullt uppmärksammat ett antal av dem, och även delvis försökt förklara varför de sprids.
Egentligen är det ju enkelt. Muslimer firar attentatet i Paris eftersom många längtar efter en bekräftelse på att invandrarna och flyktingarna som verkar så skumma, krävande och annorlunda verkligen också är onda, och därmed rimliga att rakt av slänga ut. Att de, precis som vi, skulle vara tusentals olika individer med alldeles egna, unika personligheter är alldeles för krävande att ta in.
Parisarna, i sin tur, går omedelbart ut på gatorna i vackra och rörande demonstrationståg i frihetens och demokratins namn eftersom att vi älskar den dramaturgin. Offret för ett övergrepp reser sig och visar sig vara på alla sätt och vis större än den nedriga förövaren. Varför då orka vänta på att de verkliga bilderna kommer, när vi redan har gamla bilder vi kan använda för att illustrera samma sak.
Det handlar om att skapa sig en begriplig ram kring till synes obegripliga händelser, så att allt ska bli konkret och filmiskt och rimligt. Och denna drivkraft hos oss människor skyr inga medel.
Ta till exempel denna gripande berättelse.
This is so fucking important. It should be retweeted and shared 10000 times pic.twitter.com/HF5I5KnJHI
— Rebekka (@SimpIyboca) November 15, 2015
Naturligtvis var vakten, som i tysthet och bortglömdhet gjorde sitt jobb och därmed räddade tusentals liv, muslim. Många minns hjältepolisen Ahmed Merabet, en annan fransk muslim som i sin yrkesutövning föll offer för terroristerna som i januari slog till mot Charlie Hebdo. Ytterligare en sådan berättelse känns en dag som denna så logisk att all delningsfriktion försvinner. I samma sekund som vi sväljer storyn i all dess tragiska skönhet trycker vi på retweet.
Då spelar det ingen roll att vakten utanför fotbollsarenan Stade de France i själva verket bara är identifierad med ett förnamn, och inte något annat. Det är Wall Street Journal som presenterar honom, i en artikel där han bara är uppgiftslämnare och varken muslim eller hjältevakt.
Inte alls lika dramaturgiskt korrekt, inte alls en lika bra story. Bara den tråkiga verkligheten.
Det finns ännu tydligare offer för denna logik. Den spanska tidningen La Razón, med en cirkulation på över 100 000 exemplar (2011), publicerade på söndagsutgåvans förstasida en bild på kanadensiska sikhen Veerender Jubbal och skrev att han var en av terroristerna från Paris. Bilden föreställde Jubbal med en koran i handen och ett bombbälte runt bröstkorgen.
Veerender Jubbal är inte med i Daesh, har aldrig varit, men var emellertid en kritiker av den ofta sexistiska debattkampanjen Gamergate när den pågick hösten 2014. För detta hatar många av Gamergates anhängare honom, och har trakasserat honom så till den grad att han under en period lämnade Twitter.
I hope everyone has caught up with what is going on with me. I went viral due to a photoshopped image claiming I am a terrorist.
— Veerender Jubbal (@Veeren_Jubbal) November 15, 2015
När terrorattentaten i Paris inträffade så visste någon, enligt Jubbal själv troligen en Gamergateaktivist, att medier nu skulle leta med ljus och lykta efter selfies på araber med koraner i näven och satte sig för att göra lite snabb bildmanipulation. Den fejkade bilden – som egentligen föreställer Jubbal med en Ipad i handen – gjorde sedan resten av jobbet själv. Och nu är oskyldige Jubbal, delvis på grund av vårt starka sug efter en konkret och begriplig skurk, ofrivilligt känd i delar av världen som en av terroristerna bakom årets värsta attentat.
Intressantast, och tydligast i sin vandringssägenslogik, är nog emellertid mitt tredje och sista exempel. I ett skärmdumpat SMS som för ögonblicket skickas runt i Västsverige och till och med har nått Nyheter24 berättas historien om en person inom kriminalvården som, innan en utvisning ska verkställas, sitter och pratar med en ”misstänkt IS-medlem”. ”IS-medlemmen” fattar tycke för den svenska kriminalvårdsanställde, och råder henne att inte röra sig i centrala Göteborg under jul och nyår.
Vi vill så gärna tro att det finns hopp även inför det mest meningslösa våldet.
Detta är den senaste inkarnationen av en vandringssägen som spritts sedan kort efter den elfte september 2001, då den i spåret av attackerna mot World Trade Center dök upp och tog form. Bengt af Klintberg har skrivit om den, och Snopes noterar att den i sin spridning handlat om allt från IRA-terrorister i Storbritannien till al-Qaida-medlemmar i Baltimore. Och nu är den alltså här igen, och denna gången handlar den om Daesh i Göteborg.
För vi vill så gärna kunna räkna med att godhet ändå betyder något, att en fin gest till en ond människa kan leda till att vi får veta något om den framtid som i dag verkar skakig och farlig. När krigföring inte följer de gamla reglerna om soldater och ingenmansland, när vi går omkring i känslan av att en dag kunna falla offer för en strid som inte är vår, vill vi så gärna skymta en livlina långt innan faran uppstår. Vi vill så gärna tro att det finns hopp även inför det mest meningslösa våldet.
Den handlar om grundläggande mänsklig psykologi, en faktor som förblir sig lik trots att teknologin och kommunikationen förändras. Det är helt enkelt en av många urgamla drivkrafter i människan som gör sig påmind en mörk helg som den här.
Detta är ett inlägg från 404-bloggen, där Jack Werner skriver om digitala medier, digital kommunikation och källkritik. Följ honom på digital.di.se/404-bloggen.
