2003 slog nyheten ned som en gäspning – Statliga stadsmiljörådet hade utsett Sveriges värsta håla. De kallade mätmetoden svenskt hålindex, och baserat på antalet butiker, kyrkor, Systembolag och invånare kunde de empiriskt avgöra var Sveriges nollpunkt i tråkighet låg.
Samhället de fann hette Moheda, en ort vars befolkningsutvecklingskurva sedan 60-talet ser ut som ett rosslande sista andetag – först snabbt upp till höjdpunkten år 1990 med 2 046 invånare, och sedan långsamt och plågsamt nedåt till 1 824 personer år 2010.
För att få vårt lystmäte mättat när det kommer till rafflande depressioner får vi alltså vända oss utomlands.
Den som googlar på Moheda får som första resultat upp Mohedatoffeln, en av Sveriges sista kvarvarande trätoffelfabriker, som enligt hemsidan erbjuder “träskor, moderna tofflor, skyddsskor och mycket mer”. Jag visste inte att det gick att hota med uttråkning, men att använda orden “mycket mer” i sammanhanget tofflor är åtminstone ett imponerande försök.
Den som mot bättre vetande vill utforska denna deprimerande plats genom Google Maps blir dock besviken. Det som av Statliga stadsmiljörådet utmålats som något anmärkningsvärt suicidaltrist ser i Googles street view bara ut som en vanlig villaförort. Det är röda tvåvåningsvillor, lummiga trädgårder, och inramat av somrigt gråtunga regnmoln. Ingen hjärtinfarkt direkt, alltså.
För att få vårt lystmäte mättat när det kommer till rafflande depressioner får vi alltså vända oss utomlands. Och tack vare Google Street View kan vi nu göra den hemma i våra vardagsrum.
Ivdel, Sverdlovsk, Ryssland
Visste ni att pöl är ryska för pool? Foto: Google Maps
Om man vill komma ihåg ens drömmar är det en bra idé att föra drömdagbok, och att skriva ned det man drömt direkt när man vaknar. Annars är risken stor att man i töcknet efter att ha somnat om går miste om vad som urskiljde just den suddiga fantasin från alla de andra som intar ens hjärna nattetid. Ungefär så här är det jag tror man känner efter att ha passerat Ivdel.
430 kilometer norr om Jekaterinburg, mitt i mitterska Ryssland, ligger en ort som ser ut som något Roy Andersson drömt ihop i kön till Skatteverket. Det är som om ett eksem hade växt ut till en tätbebyggelse. Mina tankar och mitt stöd går förstås till de drygt 17 000 personer som bor där.
Jag vet inte om det som står på fasaden betyder "mat" men det hade varit en rimlig ambitionsnivå för ett butiksnamn i Ivdel. Foto: Google Maps
Ivdel är dock inte bara rustikt stampade jordparkeringsplatser och en imponerande mängd gråmatta färgnyanser. Det var härifrån som som en grupp ungdomar en vinterdag 1959 gav sig ut på sin sista hajk. De tio vännerna, ledda av 23-åringen Igor Dyatlov, gick på universitet i Jekarinburg tillsammans och hade planerat att åka skidor över Uralbergen. Den 25 januari 1959 anlände de till Ivdel med tåg, och därifrån åkte de med truck till Vizhai, områdets sista befolkade ort i norr.
Därefter vandrade de vidare norrut. Den 28 januari blev gruppmedlemmen Jurij Yudin sjuk, och vände om. Innan han gick kom sällskapet överens om att de skulle telegrafera hem när de kom tillbaka till Vizhai, beräknat till några dagar efter den 12 februari. Jurij tog farväl av sina vänner och vände om, omedveten om att han skulle bli den sista som någonsin såg dem vid liv.
Den 12 februari kom och gick, och den 20 slog de anhöriga larm. En räddningspatrull skickades ut, som fann deltagarna ihjälfrusna i olika snöhögar spridda kring den sönderslitna tältplatsen. Undersökningar visade att en mystisk händelse hade fått dem att fly sina sovsäckar hals över huvud natten den andra februari. Än i dag vet vi inte vad som hände dem, och vad som fick dem att fly värmen och tryggheten för en säker död i snön.
Det sönderslitna tältet. Foto: sovjetiska utredare.
Och det var så Ivdel fick sitt hittills enda claim to fame, som staden som ett gäng sovjetiska ungdomar passerade på vägen till en iskall död. Någonstans känns det ändå som att den mer fruktansvärda historien handlar om de som bodde kvar i Ivdel.
El Bronx, Bogota, Colombia
Gränden som utgör El Bronx i Bogota. Foto: Google Maps
El Bronx är för Bogotas knarkhandel vad Skogskyrkogården är för Stockholms "konstnärliga" Instagram-användare. I en artikel publicerad 2011 i den colombianska dagstidningen El Espectador får vi veta att 90% av knarket i Bogota, en stad med 6.7 miljoner invånare, säljs här i detta enda kvarter. I en raid som polisen gjorde samma år hittades bland annat 6 000 doser crack, 10 000 flaskor hembränt och 30 stulna cyklar. I ett reportage av den engelsktalande falangen av kinesiska statstelevisionen, CCTV America, visas polisbilder från ett tillslag som för tankarna till en zombiefilms apokalyptiska scener.
Allt detta i ett kvarter fem gator bort från landets presidentpalats.
El Bronx, som egentligen heter Carrera 15 Bis, sett från andra gatändan. På väggen står det "Jesus älskar dig". Foto: Google Maps
I bloggen "Mikes Bogota Blog", skriven av en kille som hyr ut cyklar och organiserar cykeltourer i staden, berättar han om hur han av något skäl envisats med att cykla förbi El Bronx för att ta foton. Det har varje gång slutat med att knarklangare kommer och sparkar på hans cykel och jagar bort honom. Lite "you damn kids, get off my lawn" över det. Fast med mördande knarklangare istället för grumpy farbröder, såklart.
Namie, Fukushima, Japan
Det enda som överlever apokalypsen är kackerlackor och McDonalds. Foto: Google Maps
Den 13 mars 2011 gjordes en redigering i Wikipedia-artikeln om den japanska staden Namie. Dessförinnan hade den varit ganska kort och sparsam, med information om att staden hade 22 000 invånare utspridda över ett område på drygt 220 kvadratkilometer. Men nu lades det även till att staden "skadades svårt i jordbävningen och tsunamin som inträffade den 11 mars". Några dagar senare ändrar någon på ett ord i meningen om befolkningsmängden i Namie, från att staden "har 22 000 invånare" till att den "hade 22 000 invånare". Då hade evakueringen redan varit igång i en vecka.
I dag är Namie en spökstad. Grönska börjar spira i sprickorna i cementen, och högarna av lämnade personliga tillhörigheter ser mer och mer ut som förmultnande gödselhögar, allt eftersom de faller samman och blir ett med jorden. Ett ställ med hyrcyklar badar i midjehögt gräs. Den som vandrar framåt på kartan, ner till de en gång så viktiga hamnkvarteren, möter ett område som plattats till med våldsam kraft av tsunamin.
You're drunk, boats. Go home. Foto: Google Maps
Men bland alla dessa bilder är det ändå ingenting som med samma exakthet skildrar jordens obönhörliga seger över människans bebyggelse som att stå här och ta ett steg framåt. Ett år går. Gräset har redan skymt byggnades nedre våning.
Centralia, Pennsylvania, USA
Jag säger inte att det spökar i det där huset, men det får Canterville att framstå som Junibacken. Foto: Google Maps
Det finns i princip ingenting så genuint amerikanskt som Centralia. Marken köptes på 1700-talet av urbefolkningen för 500 pund, ungefär en halv miljon dollar i dagens penningvärde. Med start 1856 jobbade dess som mest drygt 2 000 invånare med att bryta kol i över 100 år. Men 1962 råkade kolen under marken fatta eld, och eldsvådan spreds sig och utsöndrade giftiga gaser.
Fortfarande rasar en lågintensiv brand under marken, med en utspridning uppskattad till 400 hektar. Det finns tillräckligt mycket kol där för att elden ska fortsätta rasa i sådär 250 år till.
Från 1980 till 1990 föll stadens befolkningsantal från 1 017 till 63. I dag är det bara 10 extremt envisa själar som vägrar lämna sin hemstad, och därför bor kvar ensamma i vad som måste beskrivas som skräckspelet Silent Hills verkliga motsvarighet (området inspirerade faktiskt till såväl spelen i serien som filmen).
Seriöst. Foto: Google Maps
Inte nog med denna extremt sorgliga bakgrundsberättelse – den som reser runt i Centralia via Google Maps kommer inse att den till synes grådaskigt rökiga himlen får Sveriges ibland regniga somrar att framstå som en reklambroschyr för Bahamasresor. Det här är väder som rent kemiskt måste orsaka omedelbar självdestruktion. Till och med träden ser ut att tänka "hääääng.... mig....".
Scotts koja, Antarktis
Det märks ju att han hette Scott, och inte Skottat, så att säga... Foto: Google Maps
När Robert Falcon Scott en natt i mars 1912 låg och frös ihjäl i ett rangligt tält mitt ute i det absoluta ingenting, efter att ha försökt göra den första expeditionen till Sydpolen men blivit slagen på fingrarna av Roald Amundsen, så var det förmodligen hit han längtade. Det här var den stuga deltagarna i expeditionen tog med sig hemifrån England, byggde upp på plats, och bodde i under vintern 1911 innan man gav sig av för att försöka komma först till jordens sydligaste punkt. Det var värmen innanför dessa sjögräs- och gummiisolerade väggar, där konservburkar och en koleldade ugn fanns, som Scott tänkte på när han dog. Och det skapar en ganska sorglig fond för den person som nu tack vare Google Maps kan utforska stugan hemma i sitt eget trygga vardagsrum.
Scott och hans fyra andra expiditonsmedlemmar dog våren 1912, och deras kroppar hittades av en räddningsexpedition som skickades dit åtta månader senare. En grav upprättades kring deras tält, och de lämnades där. I dag har lämningarna efter Scotts expedition sjunkit ned och bäddats in i Sydpolens själva istäcke, och en professor i glaciologi har förutspått att isrörelserna om 275 år kommer ha transporterat dem till Rosshavet där de sedan kanske flyter iväg i ett isberg.
Expeditionens skjul ligger kvar där det lämnades för över 100 år sedan. På grund av den låga temperaturen har tiden bokstavligt talat frysts, och de glömda artefakterna varken ruttnar eller försvinner. Att gå runt i stugan är att se hundra år gamla flaskor på hyllorna, ett par handskar uppspikade på väggen, tidningar som ligger där de lämnades av äventyrarna.
Inredningsreportage i DN: "Att ha en hundra år gammal död platt pingvin som utsmyckningsdetalj är både spännande och oväntat." Foto: Google Maps
