Föreställ dig följande:
Året är 2020. Du går in i en mobilbutik för att välja abonnemang till din nyinköpta Iphone 10s.
Men tiden då valet stod mellan samtalsminuter, sms och gigabyte surf är förbi. Nu tvingas du istället välja – och välja bort – vilka delar av nätet du vill kunna nå i mobilen.
Köper du ett abonnemang hos Telia? Då ingår Facebook, Netflix, DN och Expressen.
Hos Tele2 får du istället Snapchat, Twitter, HBO Nordic, Aftonbladet och Svd.
Tre erbjuder tilläggspaketet “amerikanska medier”. Då får du även läsa New York Times och Wall Street Journal.
Dock har operatörens Hong Kong-baserade ägarbolag Hutchison Whampoa blockerat Washington Post, som publicerat en lång rad kritiska artiklar om den kinesiska regimen.
Vill du – hemska tanke – kunna läsa även mindre etablerade och nogaräknade sajter? Kanske skvallret på forumet Flashback? Eller tidsskriften Expos bevakning av främlingsfientliga och rasistiska rörelser i Sverige? Då får du snällt betala extra.
Låter det som en orimlig framtidsvision? Ändå är det precis ditåt vi är på väg.
Telias nya satsning på gratis surf i sociala medier har utlöst kraftiga protester. I korthet handlar det om att kunderna får surfa gratis på tjänster som Facebook, Instagram, Twitter, Whatsapp och Kik, mot att de lovar att uppträda "schysst" och ta ställning mot näthat. Erbjudandet är i sig en logisk fortsättning på Tres lansering i somras om kostnadsfri streaming på (vissa) musiktjänster.
Men bakom de peppiga reklambudskapen och de till synes så generösa erbjudandena döljer sig en verklighet som kan få enorma konsekvenser för hur nätet och den digitala ekonomin fungerar.
Kärnan i frågan om nätneutralitet är denna: Ska internet vara en fri och öppen plats för informations- och åsiktsutbyte? Eller ett slags digital kabel-tv, som styckas upp och paketeras i olika kanaler och erbjudanden, beroende på vem som skickar dig dina månadsfakturor?
För alla som tror och hoppas på nätet som ett demokratiskt verktyg, en plats för öppen och fri diskussion där svaga röster får kraft att höras, borde svaret vara uppenbart.
För alla som tror och hoppas på nätet som ett demokratiskt verktyg borde svaret vara uppenbart.
Samma sak för entreprenörer som försöker hitta sin plats i en nätekonomi som i allt högre grad domineras av stora, etablerade jättar.
Tänk att du lanserar en innovativ och revolutionerande musiktjänst, överlägsen allt annat på marknaden idag. Så länge kunderna du försöker nå får Spotify gratis – men tvingas betala för din konkurrerande tjänst – spelar det föga roll hur mycket bättre du är.
Telias egna uttalanden tyder på att man antingen inte förstår detta, eller medvetet spelar dumma. “Vi gör ingen prioritering av trafik eller någon typ av blockering”, skriver bolagets kommunikationschef Roberta Ahlenius på bolagets sajt, och missar helt att olika priser på olika former av data givetvis också är en form av prioritering.
För operatörerna kokar det hela ned till en överlevnadsfråga. Utan möjligheten att särskilja sina erbjudanden tvingas de till en konkurrenssituation där det enda som i praktiken skiljer dem åt är prislappen de sätter på sina samtalsminuter och gigabyte. Att få ihop enorma investeringar i nätutbyggnad med ständigt sjunkande datapriser blir till en affärsmässig mardröm.
Så klart att det känns lockade att skruva lite på kranarna. Att skaffa sig konkurrensfördelar genom att erbjuda gräddfiler för populära tjänster.
Och samtidigt förpassa de icke-utvalda till en långsam svältdöd utanför operatörernas välsignade frizoner.
Sällan har uttrycket sluttande plan känts så välfunnet.
