Varje gång det pratas om de ”alternativa medierna” på nätet tänker jag på en särskild artikel, som jag inte har kunnat glömma. En av dessa bloggar hade hittat en bild på en ung, nedblodad kvinna i en Facebookpost som hennes mamma hade publicerat. Kvinnan hade enligt mamman blivit våldtagen den natten, och bloggen publicerade bilden på den fullt igenkännliga flickan för alla sina läsare och bad dem hålla utkik efter våldtäktsmännen.
Journalister som läser detta har vid det här laget kanske redan suckat två gånger. Att mamman publicerar bilden på sin dotter i ett så utsatt läge kan förklaras med att de båda var i chocktillstånd, men som en publicering är det ofrånkomligt olämpligt och integritetskränkande mot dottern. Att bloggen i fråga helt obekymrat för vidare bilden till sin egen läsekrets, enbart för att med signalementet som vapen få spela på fördomar om brottslingars etnicitet, är ännu mer förkastligt.
Men det är fortsättningen som avslöjar den fulla vidden av bloggens nonchalans inför offret. I kommentarsfältet dök nämligen mamman upp igen, skrev upprört att hon minsann inte gett någon tillstånd att publicera bilden och bad dem plocka bort inlägget. Jag minns ordagrant svaret som bloggens administratör, skyddad av sitt anonyma konto, gav henne:
”Du kanske skulle vara lite tacksam för att man hjälper till.”
Vi vet än så länge ingenting om varför två människor mist livet på Ikea i Västerås. Vissa gissar däremot desto mer. Vissa andra har svårt att separera gissningar från kunskap. Och ytterligare vissa lever på att blanda ihop de två.
Bloggarna som kallar sig för ”alternativa medier” vänder blicken efter var det finns konflikter att spä på. Just nu är de till bredden fyllda av rykten och spekulationer om de hemska knivmorden. En post på Facebook används som källa för ett fullständigt lösryckt påstående om en halshuggning. Inlägg i den långa Flashbacktråden om händelsen får ligga till grund för rekonstruktioner av händelsen. Personnummer och namn är publicerade.
En tung nyhetshändelse är synonymt med stor aktivitet och hög beslutspress på landets redaktioner. Trycket blir ännu högre av myllret i nätets undervegetation. På Twitter påminner skribenten och f.d EU-korrespondenten Patrik Oksanen om den pressetiska regeln nummer 10.
Apropå #IKEA #Västerås Påminner om pressetiska regler & varför kanske du inte omedelbart ska få veta allt pic.twitter.com/rqcnvcX2GT
— Patrik Oksanen (@patrikoksanen) August 11, 2015
Han får då ett svar av Svenska Dagbladets ledarskribent Per Gudmundson.
@patrikoksanen Själv vill jag att ursprung rapporteras mer. Nationalism, kultur och religiositet är betydande faktorer vid en hel del våld.
— Per Gudmundson (@SvDgudmundson) August 11, 2015
@patrikoksanen Nej visst! Det är mitt nästa argument. När migrationsfrågor är top-of-mind hos läsarna ÖKAR nyhetsvärdet av ursprung.
— Per Gudmundson (@SvDgudmundson) August 11, 2015
@patrikoksanen Hemsk utveckling för journalistiken att vanligt folk vänder sig t Flashback för att få fakta. Vi borde publicera vad vi vet.
— Per Gudmundson (@SvDgudmundson) August 11, 2015
Journalistikens existensberättigande är, såvitt jag förstår, ett avtal mellan läsaren och journalisten. Läsarens drivkraft är nyfikenheten och självständigheten, viljan att inte bara veta vad som händer i världen, utan också förstå den.
Journalisten ställer sin karriär till denna läsares förfogande, och det är härifrån det högstämda pratet om journalisten som demokratins väktare kommer. Kunskap är makt, och journalistikens själva ryggrad är att bemyndiga medborgarna.
Det är sällan man pratar om kneget i dessa högtravande termer, ändå genomsyrar det vardagen. Jag vet ingen i min bransch som strävar efter något annat än det ovan beskrivna (även om många av oss kombinerar det med en förkärlek för antingen berättandet som konst eller uppmärksamheten som drog). Och om drömmen är att informera den fria medborgaren är mardrömmen att skada densamma.
Det stormar kring journalistiken. Det är inte längre självklart att just vi som arbetar på ett traditionellt medieföretag ska ha fler läsare än en upprörd bloggare.
På nätet görs publiceringar som skadar den fria medborgaren dagligen. Det görs genom att lura och förleda läsarna, och genom att hänga ut och namnge människor utan syfte eller publicistisk idé annat än lynchmobbens. Bloggen jag nämnde inledningsvis tillhör en skara sajter som systematiskt arbetar för att hetsa sina läsare. Med en blandning av halva sanningar och hela lögner, spekulationer som i nästa led blir slagord, riktar man deras vrede mot invandrare, svenskar med föräldrar som fötts någon annanstans, tiggare eller vilka det nu är som för tillfället bär skulden för Sveriges alla problem.
Det stormar kring journalistiken. Det är inte längre självklart att just vi som arbetar på ett traditionellt medieföretag ska ha fler läsare än en upprörd bloggare. Detta är i sin ordning, eftersom journalistyrket som det ser ut i dag agerar i en helt ny mediemiljö men har en anatomi som i grova drag utecklats för en fördigital eras behov och system.
Vi står inför ett smärtsamt men nyttigt stålbad, där innovationer från nätets autodidakter troligen kommer skrubba oss skoningslöst tills bara en grogrund för framtidens journalistik återstår. Sedan kommer, och det är jag säker på, en tid då journalistiken åter kan blomma.
Det enda som måste återstå, för att det då fortfarande ska få kallas journalistik, måste vara yrkets ryggrad. Dess sanningsjakt, dess grundmurade tro på människan – och dess respekt för henne. Dess demokratiska självsäkerhet, dess obändiga övertygelse om allas lika värde, och därmed dess försiktighet. Dess ovilja att nöja sig med lösryckta detaljer om gärningsmäns hudfärg, och dess drivkraft att istället berätta hela bilden om varför ett brott inträffat. För att upplysa medborgaren – inte för att uppvigla henne.
På bloggen där den våldtagna kvinnan hängdes ut med namn och bild har jag inte hittat något som ger vid hand att regel nummer 10 i det pressetiska systemet tappat sitt värde.
När Per Gudmundson skriver att vi borde möta konkurrensen från nätets informationskanaler genom att vika från vår försiktighet och möta en efterfrågan som nätets vredgade mobb speglar, då tror jag han börjar vandra i en annan riktning. Mot en journalistik som inte skiljer sig från bloggarna där hatmobbar dirigeras. Mot något som inte längre är journalistik. Det är inte så jag tror att vårt yrke kommer överleva. Det är så jag tror att det slutligen faktiskt skulle kunna dö.
Det pressetiska systemet är inte skrivet i sten, och mår bra av att ständigt omförhandlas. Men på nätet, på Flashback, på bloggen där den våldtagna kvinnan hängdes ut med namn och bild, har jag inte hittat något som ger vid hand att regel nummer 10 tappat sitt värde.
Tvärtom.
