Hösten 2014 kokade Twitter av samhällsdebatten i sydöstra USA. Dramatiken var stor såväl kring explosionen i kemikalieanläggningen Columbian Chemicals i Louisiana som kring ebolautbrottet och polisens dödsskjutning av en obeväpnad svart kvinna i Atlanta. Hundratals personer på Twitter skrev upprört under hashtaggarna #ColumbianChemicals, #EbolaInAtlanta och #shockingmurderinatlanta.
Allt detta trots att ingen enda av händelserna faktiskt inträffat på riktigt.
I sitt uppmärksammade reportage “The Agency” beskrev den amerikanska journalisten Adrian Chen i New York Times Magazine hur ryska organiserade nättroll, baserade i ett oansenligt fyravåningshus i St. Petersburg, försökt skapa nationell panik och oreda genom åtminstone de tre ovan beskrivna bluffarna. Med hjälp av drösvis av mer eller mindre anonyma Twitterkonton som på kommando börjat sprida fejkade nyhetsklipp och passionerade böner till politiker och journalister om handling mot terrorismen ville de hemliga tangentbordskrigarna inympa ovisshet och tvivel där ingen tidigare funnits.
Under måndagkvällen var det lätt att tro att svenska medier fått en släng av denna trollsnuva.
Så verkar propagandatrollet på nätet. Ryssland har satt i system att sprida falska faktauppgifter omkring sig, med mål att även riktiga nyhetshändelser ska uppfattas som tveksamma. Var det CIA som sköt ned MH17? Är EU en homosexlobby? Om inte A är A, vad är då B? För att inte tala om C? I en analys publicerad på den ukrainska anti-propagandasajten Stop Fake beskriver säkerhetsanalytikern och f.d NATO-presschefen Ben Nimmo denna så kallade “vapenfiering” av information. “Överlag skapar dessa distraktionstekniker osäkerhet, förvirring och i slutändan en skepsis mot huruvida någon källa alls kan betros”, skrev Nimmo och konstaterade att detta “resulterar i ett moraliskt träsk, där allt är fel och felaktiga handlingar därmed normaliseras.”
Under måndagkvällen var det lätt att tro att svenska medier fått en släng av denna trollsnuva. Expressen hade fått exklusiva bilder från dykföretaget Ocean X som föreställde ett ubåtsvrak vilande i svenskt vatten, och twittrade med ett radavstånd speciellt optimerat för att inrymma alarmistiska tolkningar: “EXPRESSEN AVSLÖJAR: Främmande ubåt hittad i svenskt vatten.” Aftonbladet hängde snabbt på och pushade ut notiser som inte var sämre. “Dykarna om fyndet: ‘Har hittat en rysk miniubåt’”, följt av “Ubåtsexperten om fyndet: ‘Kan ha använts för att rekognosera’”. Experter började gissa. Expressens nyhetskrönikör Mats Larsson förordade genast en rask bärgning av ubåten för att få klarhet. “Skulle (ubåten) visa sig vara från Ryssland och vara av färskt datum så blåser det upp till diplomatisk storm. Fast något erkännande lär vi ändå inte få från Kreml i så fall. Miniubåten har väl navigerat fel. Precis som U-137.”
Men efter inte så värst många timmar började experterna i Expressens, Aftonbladets och till och med SVT:s nyhetssändningar låta mindre och mindre säkra på ubåtens färskhet. På sociala medier letade sig försvars- och säkerhetsintresserade allt längre tillbaka i bildarkiven, och lade pussel med svartvita foton på ubåtar från första världskriget. I dag råder en försiktig konsensus, vars främsta företrädare är Försvarsmakten, om att ubåten i själva verket sjönk redan 1916. Spirande misstankar om att Ocean X, företaget som filmat vraket och försett Expressen med bilderna, i själva verket hade aningar om att det handlade om 100-åringen hela tiden – vilket går stick i stäv med deras spekulationer i bland annat Expressen-TV – bättrar knappast på affärens trovärdighet.
I februari skrev Expressens skånska edition Kvällsposten om vraket av ett bombflyg som hittats i sjön utanför Trelleborg. Nyckelordet i rubriken den gången måste betraktas som “1944”. Efter publiceringen i går kväll tog det några timmar för kunniga personer att koppla ihop vraket med historien om den förlista ubåten 1916. Den analys måste ha gått att göra lika bra även innan nyheten prydde halva Sveriges mobilskärmar. Varför den inte gjordes vet vi inte, men det är ingen oäven gissning att visst av det mjöl i påsen som passerade mellan Ocean X och Expressen var smutsigt.
Hittills har det varit minkar, holländare och nu antikviteter som kränkt svenska vatten. Vad kommer svensken tro om nästa ubåtsjakt?
Om det nu är en ubåt från 1916 som ligger där nere vet vi inte helt säkert ännu, men yran som utbröt i går kväll är ett underbetyg till såväl försvarskommentatorer, dykföretag som till medierna. För det är så här etablerade medier med professionella journalister anställda agerar nyttiga idioter åt bland annat ryska propagandatroll. Det är så här vi gör oss själva omöjliga att skilja från dem, och så här vi lägger oss på deras nivå. Gårdagens härva utvecklades till en förvirringsfestival där allt som var säkert var att inget var säkert, med ryska statliga medier som garvande popcornätare i publiken. Till exempel Sputniks rubrik om händelsen är ett illa dolt hån: “Ryska imperiets ubåt spökar Sverige”. Och rätt som det är känns det kaotiska vakuum som är propagandans världsbild en smula mer naturlig att ta till sig. Hittills har det varit minkar, holländare och nu antikviteter som kränkt svenska vatten. Vad kommer svensken tro om nästa ubåtsjakt?
I en mediemiljö där information finns i överflöd måste en ansvarstagande publicists första prioritet som vill utmärka sig bland alla andra kålsupare vara att faktiskt få det rätt. Det finns nämligen betydligt för många som just nu arbetar så hårt de kan på att få det fel, för mycket, eller ingenting alls.
