Detta är ett debattinlägg. Vill du också skriva för Di Digital? Mejla oss på digital@di.se!
Som ett led i det floskelimpregnerade samhällets strävan att sätta grandiosa ord på existerande ting har begreppet delningsekonomi fått oförtjänt hög status. Det har närmast blivit ett uttryck för en väckelserörelse med altruistiska undertoner.
Delningsekonomi spås bota hyperkonsumtion, leda till en bättre miljö, skapa fler jobb och därigenom pådriva den ekonomiska tillväxten. Men att slentrianmässigt använda begreppet delningsekonomi är att skönmåla det som en mer ädel form än ren och skär marknadsekonomi. Det är vilseledande för individer och samhällsaktörer.
Sanningen är att delningsekonomi i grunden inte är något nytt, utan egentligen vanlig kommers som är kommunicerad via internet. De grundläggande kapitalistiska krafterna är oförändrade.
Wallin och Szekely, grundare av Baghitch respektive Taskrunner, skriver att delningsekonomi ”innebär att privatpersoner i allt större utsträckning delar resurser med varandra på en mängd områden”.
Läs även: Debatt: Taxiförbundet smutskastar delningsekonomin
Men individers tillgångar eller tjänster ”delas” inte utan används eller handlas genom de digitala plattformarna.
Det är i sig inget fel eller för den delen något nytt, utan en tydlig karakteristik i en marknadsekonomi. Internet och applikationers algoritmer möjliggör en mer optimal marknadseffektivitet genom bättre förutsättningar att matcha och öka efterfrågan och utbud i en snabbare hastighet.
Detta kan i sig skapa positiva fördelar i form av ökad produktivitet och i förlängningen olika former av hållbarhetsvinster för samhället. Men när en människa "delar" något på internet så innebär det i praktiken att något läggs ut på en kommersiell marknadsplats för konsumtion. Företagens roll som mellanhand kvarstår. Det enda som egentligen har hänt är att marknadsplatser genom internet har fått virtuella vitriner.
Affärsmodeller där onlinetjänsteföretag undviker att binda kapital och istället låter investeringen göras av individer är naturligtvis smarta ur ett företagsekonomiskt perspektiv. Exempel på sådana är Airbnb och Uber. Det ligger i linje med den gradvisa marknadsekonomiska förflyttningen av individens tjänsteutförande som inbäddade beståndsdelar i företags affärsmodeller.
Airbnbs idé är i botten samma som när den lokala turistbyrån blir förmedlare av grannskapets sommarstugor.
Airbnbs idé är i botten samma som när den lokala turistbyrån blir förmedlare av grannskapets sommarstugor. Största skillnaden är att internet gör det mycket mer skalbart och tillgängligt. Att för Airbnb och andra digitala plattformar skapa affektion mellan marknadsplatsen och dess leverantörer och konsumenter genom en "online community" är ett gammalt marknadsföringsknep för att bygga lojalitet.
Konsekvenserna av den digitala transformationen av marknadsekonomi syns sedan länge. Å enda sidan möjliggör den mer effektivt utnyttjande av samhällets samlade resurser. Å andra sidan kan den medföra ökade klyftor och polarisering. Digitaliseringskommissionen konstaterar att anställningsformer förändras - de blir kortare och mer tillfälliga. Onlinetjänsteföretag kan i vissa fall förstärka detta mönster.
Läs även: Hur många digitaliseringsutredningar tål Sverige?
Kritiker menar att det blir ett ”race to the bottom” gällande löner och anställningsvillkor och pratar om ett framväxande digitalt proletariat, inte minst i utvecklingsländer. Men även här börjar det hända saker. Uber-chaufförer har redan börjat organisera sig i fackliknande former för att kräva bättre villkor. Förslag om beskattning av internationella onlinetjänsteföretag är på gång.
Det är komplext och tar tid när den digitala världen möter den reella, men att förhärliga delningsekonomi och att särskilja den från ren marknadsekonomi är att skapa illusioner.
Robert Wentrup & Patrik Ström
Forskare på Centre for International Business Studies, Handelshögskolan vid Göteborgs universitet
Detta är ett debattinlägg. Vill du också skriva för Di Digital? Mejla oss på digital@di.se!
