Hoppa till innehållet

Bilden som inte behövde några löpsedlar

Det tog inte ens 24 timmar för fotografiet av treårige Alan, död i strandkanten i turkiska Bodrum, att förändra västvärldens syn på flyktingkrisen.

Så här gick det till.

Den första engelskspråkiga tweeten som skrevs om förlisningen som krävde Alans liv.
Den första engelskspråkiga tweeten som skrevs om förlisningen som krävde Alans liv.Foto: Skärmdump

Klockan 07.30 den 2 september 2015.

I stegrande volym spelar min telefon upp rap rock-singeln ”Heaven Is a Halfpipe” från 2000, en låt jag valt att ha som väckarklocka helt enkelt eftersom det inte är någon större förlust om jag råkar odla ett pavlovskt hat mot den. Jag vaknar, tar upp telefonen, stänger av larmet och öppnar upp Twitter. 

I det ögonblicket har Alan Kurdi, tre år gammal, varit död i någonstans mellan fyra och fem timmar.

Ni kan historien. Vid tretiden lokal tid den natten hade Alan och hans femårige bror Galib, förmodligen halvsovande i famnen på mamma Rehana eller pappa Abdullah, burits ombord på en uppblåsbar plastbåt i Medelhavet utanför turistorten Bodrum. Familjen hade betalat smugglare 36 000 kronor för att transporteras några kilometer från den turkiska kusten till den grekiska ön Kos, till EU och ett nytt liv. Men bara 500 meter ut i vattnet tog resan slut.

Dagen som följer slår något stort om. Nationella snackisar raderas ut, tynar bort i bakgrunden av ett outhärdligt foto på ett litet blött bylte med röd tröja, blå byxor och små gympaskor med kardborrband. På 24 timmar ändrade bilden allt. Hur kunde det gå så fort?

De som var där på stranden tidigt på morgonen den andra september har alla något gemensamt. De misslyckas med att uppge exakta tidpunkter.

Klockan halv sju ska Alan ha hittats av två förbipasserande, men det krockar med pressfotografen Nilüfer Demirs egen uppskattning att hon tog sin bild redan vid sex och hennes kollega Emre Ercans uppgifter till mig att bilden togs vid halv sex. Det är som om Alan redan då tornar upp sig och skymmer allt annat från människorna på stranden, som om klockslag blivit för futtiga för att betyda något.

”Det gjorde så ont i mig att se Alan, och det enda som fanns i mitt huvud var att jag måste få ut detta till folket. Jag tänkte inte på något annat. Jag ville bara visa deras tragedi”, sade Demir till CNN.

”Mellan klockan fem och sex på morgonen kom Nilüfer Demirs bilder in”, säger Emre Ercan på nyhetsbyrån DHA till mig.

Demir själv vill för övrigt inte prata med mig, hon ger inga fler intervjuer om bilden, utan en tio minuter lång simultant tolkad telefonintervju med Ercan är vad jag får nöja mig med. Hur som helst, några timmar går. Klockan 08.42 lokal tid får nyhetsbyrån ut sin artikel på Twitter, då med en blinkande röd ruta med texten ”senaste nytt” och en rubrik vinklad på vad man inledningsvis ser som den huvudsakliga nyheten:

”Båt med illegala syriska invandrare ombord sjunken!... Sju döda!”

Tjugo över nio noterar New York Times utsända i Turkiet, Ceylan Yeginsu, olyckan.

Nyheten får lite spridning, omtalas i allt från beklagande till hånfulla ordalag här och var bland turkiska twittrare. Först en halvtimme senare, åtta minuter i tio på förmiddagen, har DHA hunnit titta på bilderna från stranden. Emre Ercan på DHA säger att de såg hur ”starka och värdefulla” de var, och i den nya tweeten dyker Alan för första gången upp på nätet. Texten i bilden berättar att det inträffat två sjöolyckor i Bodrum, och beskriver bilden som ”dagens mest smärtsamma”.

Några andra lokaltidningar publicerar ungefär samtidigt DHA:s bilder, som då gått ut till byråns kunder. Och nu övergår uppmärksamheten på turkiska sociala medier, från ett fåtal personer som pratar om nyheten att en båt sjunkit, till den ikoniska bilden på pojken på stranden. En turkisk journalist uppmanar klockan 22 minuter över tio sina nästan 30 000 följare på Twitter att ”se bilden av deras samveten”.

Någon gång under förmiddagen ser turken Gökhan Kahraman bilden på Alan.

Hans sociala medier-flöden är en oavbruten kaskad av bilder på demonstrationer, krigszoner, lidande offer för övergrepp och satirteckningar med udden mot världsledare. Han har 58 000 följare på Twitter och 95 000 på Facebook. Dygnet innan har han klagat på turkisk journalistik – ”I dag ljuger tidningarnas rubriker från början till slut” – och kallat en turkisk popstjärna och regeringskritiker för clown. En källa säger att han fått alla sina följare för att han ”skriver politiska tweets till stöd för den turkiska regeringen”.

Han lägger vid tjugo i elva på förmiddagen ut bilden på Alan både på Twitter och på Facebook. ”Här ligger en syrisk pojke. Om han hade varit en strandad val, eller ett brittiskt eller franskt barn, skulle världen skakas om i grunden”, skriver han bittert. Och Gökhan Kahramans skepsis mot västmedias urval av nyheter från andra delar av världen har säkert sina skäl, men den här gången kommer hans cynism motbevisas.

På sin sajt har bildbyrån AP publicerat en genomgång av hur den legendariska och Pulitzerprisade bilden på munken Thích Quảng Đức, som brände sig själv till döds i protest mot dåvarande Sydvietnams förtryck av den buddhistiska religionen, gick från negativ i fotografens kamera till löpsedlarna världen över.

Bilden togs klockan halv tio på morgonen den 11 juni 1963. Därefter flögs negativet till AP:s kontor i Manila, Filippinerna, för att sedan framkallas, redigeras och sändas vidare via kabel till AP i San Fransisco och därefter till huvudkontoret i New York. Där blir bilden ytterligare redigerad, förses med bildtexter och övrig information och skickas vidare till AP:s kunder i världen. Slutligen, 15 timmar och 20 minuter efter att bilden tagits i en korsning i dåvarande Saigon, trycks tusentals tidningar morgonen den 12 juni 1963 med bilden på den brinnande munken på förstasidan.

När John F. Kennedy såg den ska han ha utbrustit ”oh my god!”, och senare sade han att ”ingen nyhetsbild i historien har runtom i världen skapat så mycket känslor som den.”

Klockan 13.01 den andra september 2015 lanserar twittraren @gezginn55 hashtaggen #KıyıyaVuranİnsanlık.

”Jag delar sådant som berör människor”, säger han i ett DM till mig. Hans hashtagg kan översättas till ”mänsklighetens vrakdelar”, ungefär, och innan dagen är slut har den trendat i topp internationellt. Mellan det att Nilüfer Demir tog sin bild på Alan på stranden och att den blev det dominerande samtalsämnet i Turkiet tog det drygt sju timmar.

Ytterligare sju timmar senare kommer bilden ha blivit hela Europas enskilt största samtalsämne.

Pelle Snickars, professor i medie- och kommunikationsvetenskap vid Umeå universitet, pratar om "a culture of connectivity", känslan av att allt sitter ihop och nyheter, texter och bilder kan spridas sekundsnabbt. Han säger att den hastighet som bilden på Alan spreds med bara är den senaste versionen av en lång rad med uppgraderingar.

"Mediemoderniteten har länge handlat om hur tiden och rummet krympt och kommit oss nära. Vietnamkriget omtalas ju ofta som det första vardagsrumskriget, och ännu längre tillbaka i mediehistorien finns snarlika exempel på hur bilder färdats blixtsnabbt över jorden. I samband med jordbävningen i Messina i Syditalien för mer än hundra år sedan tog det exempelvis bara någon dag innan man i olika europeiska storstäder kunde se både fotografier och filmer av den förödande katastrofen”, säger han.

En viktig skillnad är kanske att man i dag faktiskt kan spåra spridningen i reda siffror. Genom tjänsten Topsy kan man undersöka hashtaggar och sökords genomslag på Twitter. Enligt Topsy skrevs det under den andra september nästan 50 000 tweets med hashtaggen #KıyıyaVuranİnsanlık, och ytterligare omkring 6 000 tweets med den engelska motsvarigheten #HumanityWashedAshore.

Ändå framstår den turkiska hashtaggen bara som krutet som antänder den europeiska reaktionen. Samma dag skrivs 80 000 tweets med hashtaggen #refugeeswelcome. Dagen efter ytterligare 130 000.

Men där är vi inte riktigt ännu.

Klockan halv två på eftermiddagen twittrar Peter Bouckaert, nödhjälpschef och krissamordnare vid människorättsorganisationen Human Rights Watch, ut bilden på Alan. ”Vissa säger att den här bilden är för stötande för att dela eller trycka i tidningarna”, skrev han senare. ”Men vad jag tycker är stötande är att drunknade barn sköljs upp på våra stränder, när vi kunde ha gjort mer för att förhindra deras död”. Hans tweet blir en nyhet på eftermiddagen i svenska medier.

Han svarar därmed på invändningar och kritik som dyker upp på svenska sociala medier när bilden börjar snurra även här. ”Sluta dela bilder på döda barn” vädjar någon, ”att dela dessa bilder hjälper inte nästa barn på havet” påpekar någon annan. Det är en vanlig reaktion hos ett folk som är ovant vid att se de osminkade följderna av krigets grymhet. 

Vi ser inte ofta sådana bilder. Fotografier av döda kan åstadkomma empati men väcker nästan alltid anstöt, säger Pelle Snickars.  

"Min egen personliga reflektion kring bilden av Alan och den mediala uppståndelsen kring den handlar därför snarare om hur lite vi egentligen ser och vill se av världens lidande – och då i rent grafiskt hänseende. Givetvis finns det sajter på nätet där de mest hemska fotografier och filmer finns att beskåda, inte minst genom IS sätt att använda sociala medier. Men merparten av det bildmaterialet sprids faktiskt inte. Man kan fundera på varför det är så – inte minst eftersom vi ju inte direkt är ovana att se fiktiva skildringar av extremt våld”, säger han.

Om vi blickar tillbaka till bilden av den brinnande buddhistiska munken Thích Quảng Đức så finns det en till skillnad mot bilden av Alan, utöver hastigheten i deras spridning. Historiskt har en nyhetsbild nämligen alltid representerat en blixtbelysning av verkligheten. Den grymhet och råhet som inte gjorts rättvisa av bara ord har ibland kunnat sammanfattas, så att säga lanseras, i och med ett fotografi.

Men nyhetsbilder är emellertid, och har alltid varit, orättvisa mot verklighetens komplexitet. De skildrar en noggrant utvald detalj, men alltid med ryggen vänt mot en kontext.

"Det vill säga, all fotografi handlar egentligen om brist och avsaknad av sammanhang. Bilder är utsnitt, de grumlar alltid sammanhang. Men de kan bli starka för att vi fyller dem med våra egna tankar, berättelser och känslor", säger Pelle Snickars.

Innan internet var detta inte ett problem. Thích Quảng Đức var en människa som oss andra; han hade vid någon tidpunkt i livet troligen gjort något omoraliskt, brottsligt eller osympatiskt. Det skulle ha gått att gräva fram smuts om honom, det går alltid. Men det fanns ingen som ville publicera smutset, eftersom publicister världen över förstod vilken den större historien var. Bilden var det viktiga, för den satte berättelsen på sin spets. Tvivlare satt tysta.

När en liknande bild dyker upp i dag står tusentals och åter tusentals bloggar, twittrare och Flashback-besökare redo att kullkasta den. Nyhetsbildens enkla och ibland nödvändigt uppfordrande karaktär får inte längre verka ostört. En människa som helst slipper utländska flyktingar i Sverige kan inte, ställd inför bilden på Alan, fortsätta hävda att det döda barnet hade hjälpts bäst på plats. Den enda utvägen blir att spinna ett tätt nät av lögner och smuts omkring den. Bildens status har inte förändras, men nu finns det platser för tvivlare att publicera sig. 

Således ville ett antal mer eller mindre anonyma internetanvändare, under dagarna då alla pratade om Alan, inte prata om något annat än att hans kropp hade flyttats för att fotograferna skulle få en bättre bild. Vilket visade sig vara falskt. Eller att hans pappa bara ville till Europa för att få göra en tandoperation gratis. Vilket visade sig vara grovt vinklat. Eller att hans pappa själv skulle ha varit flyktingsmugglaren som körde båten. Vilket tillbakavisades av pappan.

Det här handlar inte om lögner. Det är möjligt att Alans pappa Abdullah var flyktingsmugglaren. Och när han under de senaste åren har försörjt sin familj har det helt säkert inte gått att undvika att röra sig i några av de moraliska skuggor ett vedervärdigt krig kastar. Det förändrar inte det faktum att Alan dog, inte heller egentligen den ovedersägligt starka nyhetsbilden. Men kampanjen mot bilden bottnar inte i en vilja att storyn ska bli rätt, utan i ett försök att desarmera den som skildring av vad som händer just nu. 

Det är ett försök att med den grumliga verklighetens hjälp komplicera sönder en akut stark bild, och det är bara möjligt tack vare internet.

Under eftermiddagen den andra september 2015 uppdaterar Reuters, som vidarebefordrade bilderna från den turkiska nyhetsbyrån DHA vidare ut i världen, sin artikel om båtolyckan. De har helt enkelt märkt vad som är grejen med nyheten. Skillnaden syns tydligt i Reuters tweets under dagen; från båtolycka…

…till en symbol för flyktingkatastrofen…

…till en påminnelse för dess kostnad i människoliv.

Förändringen i uttolkning skildrar tydligt och klart hur omvärlden får upp ögonen för bilden, och vad den betyder. Insikten kommer till Reuters via sociala medier. I artikeln nämner man den turkiska hashtaggen, och att bilden på Alan fått ”tusentals retweets”. I Sverige dyker bilden framåt middagstid upp på flera nyhetssajter, och nästan som om de ville ursäkta sina publiceringar nämner alla hur den skapat uppståndelse på nätet.

Vid niotiden på kvällen, på den brittiska tidningen The Independents redaktion, får chefredaktören Amol Rajan se morgondagens förstasida. Nästan exakt tolv timmar har gått från det att bilden på Alan publicerades av den turkiska nyhetsbyrån, den har setts av miljontals personer, spridits vidare av hundratusentals, och nu står Rajan redo att tillfoga nästa länk i kedjan.

Kanske känner han lite extra för bilden. När Rajan var lika gammal som Alan flyttade hans familj från Calcutta till ett nytt liv i London, och när han som 29-åring utnämndes till The Independents chefredaktör var det första gången i Storbritanniens historia en icke-vit person fick det redaktionella ansvaret för en nationell tidning. Alan hann förmodligen aldrig ens börja drömma om vad han skulle bli när han blev stor. Men nog skulle han haft tillräckligt med historier för att kunna bli journalist.

Kanske, kanske inte, är detta tankar som går igenom Amol Rajans huvud när han twittrar ut vad som den tredje september 2015 ska pryda The Independents förstasida.

Och när natten faller över den andra september är det slutet på den dag som fotografen Nilüfer Demir inledde på en strand i Turkiet. ”Det fanns ingenting annat att göra än att ta en bild av honom”, sade hon i en senare intervju. ”Jag tänkte att ’det är det enda sättet på vilket jag kan uttrycka skriket från hans tysta kropp.’”

Det är slutet på den dag då det skriket har ekat i hela Europa, helt utan behovet av någon löpsedel. Det är slutet på västvärldens första, ordentliga, outplånliga och fruktansvärda intryck av vad en flyktingkatastrof innebär. Men det är samtidigt början på tredje september, den dag då Frankrikes president François Hollande på en presskonferens säger så här:

”Om bilden kunde bli viral runt om i världen så måste också insikten om vårt ansvar följa”.

Innehåll från WintAnnons

Wint är Sveriges bästa bokföringstjänst

Med AI:s höga framfart har allt fler aktörer i bokföringsbranschen velat hoppa på tåget och många pratar om automatisering. Men vad automatisering innebär, och hur mycket av det faktiska jobbet de olika tjänster och program som finns på marknaden gör, skiljer sig åt.

Många aktörer i branschen slåss om att påvisa högst automatiseringsgrad. I praktiken handlar det om hur mycket av jobbet som görs av tjänsten och hur mycket av jobbet som görs av användaren själv. 

Nu står det klart att Bokföringssystem.se utnämner Wint till Sveriges främsta bokföringstjänst, med motiveringen att Wint inte bara erbjuder ett bokföringsprogram – de levererar en helhetslösning som överträffar konkurrenterna genom sin förmåga att både automatisera bokföringen och att sömlöst förenkla det administrativa arbetet för sina användare (Se hela resultatet från bokföringssystem.se här). Bokföringssystem.se sätter Wint i topp med orden: ”Den bokföringstjänst som kan mest är Wint. Alltså Sveriges bästa bokföringstjänst när vi gör vår heltäckande granskning.”

Sedan starten 2021 har Bokföringssystem.se jämfört digitala bokföringstjänster och program. Deras sätt att mäta baseras på en grundlig analys av över 100 funktioner, där faktorer som automatiseringsgrad, användarvänlighet, support och möjligheten till en papperslös bokföring vägs samman. Genom detta sätt kan de sedan se hur mycket som bidrar till en smidig bokföring och därefter ge ett betyg. 

Extern länk: Läs mer om bokföringstjänsten Wint här 

Tidsvinst för användaren på riktigt

Wint får 84 poäng av de 100 möjliga, före andra digitala bokföringstjänster och långt före program där man får sköta bokföringen själv.

 – Det är alltid skönt att få det svart på vitt att man gör något riktigt bra. Det Wint gör är unikt. Vi är bäst på att automatisera bokföring och i och med det, frigör vi mest tid åt våra användare. Ingen annan gör det vi gör på den här nivån, oavsett vad de säger. Det ligger i hela vår affärsidé, för att inte säga vårt DNA att leverera högst automatisering på marknaden. Vår tjänst står helt enkelt ut, säger Daniel Johansson, vd på Wint. 

Extern länk: Mer läsning – IT-konsulten som bytte sin traditionella byrå mot Wint 

Stora skillnader mellan olika aktörer

Genom att utse årets bästa bokföringstjänst vill Bokföringssystem.se sätta ljus på skillnader i en bransch där många kommunicerar på samma sätt, och där många insett att automatisering är något fler och fler efterfrågar. Det finns många aktörer idag som säger sig erbjuda automatiserad bokföring och det är svårt att avgöra vem som verkligen automatiserar och lyfter bort allt jobbet, och vem som snarare faktiskt bara tillhandahåller ett arbetsverktyg.

– Det är bra att jämföras. Som fullservicetjänst gör vi mycket mer än de debet- och kreditprogram som är det många andra faktiskt är. Utöver den löpande bokföringen sköter vi både betalningar, löner, deklarationer och bokslutet samt är kopplade till både Skatteverket och företagets bank. Det innebär att de som använder Wint slipper tung administration och sparar mycket tid, avslutar Johansson.

Mer från Wint

Artikeln är producerad av Brand Studio i samarbete med Wint och ej en artikel av Dagens industri

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill du bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1180kr
Prenumerera