Det finns inget så självklart lyckat Kickstarter-fynd i mitt hem som min Freewrite. Från början kallades den här smarta skrivmaskinen (!) för Hemingwrite, ett betydligt bättre namn, men framåt lanseringen - som faktiskt inte var löjligt försenad - så blev det Freewrite. Idag kostar den €499 (drygt 4 700 kr) och är helt fantastiskt onödig för nästan alla.
Läs mer: Blogg: Är ritpappret hotat?
Hemingwrite är verkligen en smart skrivmaskin och inget mer än det. “Smart” för att den tar dina ord och synkar dem till Dropbox eller Google Drive, “skrivmaskin” för att det enda du har är ett tangentbord och ett papper i form av den lilla e-ink-skärmen. Inga piltangenter, inga bra möjligheter att redigera vad du skrivit annat än att radera, även om det går att navigera sig upp på sidan. Det gör du inte, gränssnittet för allt utom att skriva nästa ord är värdelöst. Som det ska vara. Har du någonsin använt en skrivmaskin, den gamla sorten, så vet du vad som gäller.
Vem behöver en sådan produkt? Varför finns den? Är det här peak hipster?
Utgör Freewrite "peak hipster"? Foto: Thord D. Hedengren
Låt oss skruva tillbaka bandet lite och betrakta Alphasmart Neo, en snarlik produkt med annat syfte från 2004, kulmen av Alphasmarts teknik. Neo, liksom andra Alphasmart-produkter, riktade sig mot skolorna och var således ganska tålig, med LCD-skärm och ett tangentbord som inspirerats av Mac-datorernas. Fast plastigare och sämre på alla sätt och vis förstås, om än absolut inte dåligt, nej, Alphasmart grundades ju av Apple-avhoppare så skräp skulle de knappast släppa. Får du tag i en Alphasmart Neo och har en Mac med klassisk USB-ingång så kan du rentav använda din Neo som tangentbord till Macen, bara en sådan sak!
Läs mer: "Min våg talar om vad det blir för väder idag"
Min första Alphasmart Neo lät mig skriva en roman i solen. Jag hittade den på en loppis för en femtiolapp och kunde förstås inte låta bli. LCD-skärmar är knappast ideala i solskenet, men de blänker i alla fall inte som glas och jag oroade mig aldrig för att min Neo skulle bli för varm. Jag var så lycklig över att kunna skriva utomhus under sommaren att jag köpte en Neo 2, uppföljaren (duh!) som släpptes av nya Alphasmart-ägaren Renaissance Learning. Tro det eller ej men det fanns en återförsäljare i Stockholm som hade några Neo 2 kvar, för över 3 000 kr vill jag minnas. Neo 2 är samma grej som föregångaren, bara bättre och - i mitt fall - inte begagnad. En i reserv, så tänkte jag, likt Jan Guillou och hans berömda skrivmaskiner, eller så går myten i alla fall.
Alphasmart Neo tål att jobbas med i solljus. Foto: Thord D. Hedengren
Freewrite är dummare än Alphasmarts produkter, för det finns inga quizfunktioner och allt vad det är som lärarna hade att utsätta eleverna för. Bortsett behovet av en USB-kabel för att kopiera över vad du skrivit, något Freewrite gör via wifi till molntjänster eller via mejl, så är de rätt snarlika.
Fast ändå inte alls. Drömmen om en e-ink-skrivmaskin är en av mina mest lästa bloggposter på min engelska sajt, förvånande nog, och rankar därefter i sökmotorerna. När jag skrev den posten fanns det inga egentliga alternativ. Jag visste inte ens att Alphasmart Neo existerade. Uppenbarligen var det fler som tänkte i de här banorna, som tycker att datorn är för mycket när de egentligen bara vill hamra ut så många ord de orkar, varje dag.
Freewrite löste det problemet och fyller behovet. Tangentbordet är nämligen ingen plastig historia, det är mekaniska Cherry MX-switchar som känns helt okej. E-ink-skärmen är förstås inte särskilt snabb, e-ink är inte direkt känt för snabb skärmuppdatering, men tanken är att du ska skriva, inte läsa. Vissa stör sig dock på detta, så hör du till de som redan börjat dregla över lyxprodukten Freewrite så ta dig en funderare huruvida den slöa skärmen skulle sticka i ögonen på dig. Bokstäverna kommer lite i efterhand, så att säga.
Det är också allt. Freewrite är en gediget byggd produkt, den står stadigt på bord eller ligger bra i knät (vilket är lika ergonomiskt dåligt som en laptop, förstås). Jag skulle aldrig någonsin få för mig att ta med mig min Freewrite till cafét, någonstans innan det har den lilla värdigheten jag har sagt stopp och belägg, men det lilla handtaget är behändigt om du vill traska runt med din skrivmaskin.
Läs mer: Blogg: ”8-bitarsspelen går igen”
Det är lite sjukt, men jag gillar min Freewrite. En så onödigt lyxig liten pryl, speciellt numera, när skärmarna blir allt bättre på att hantera direkt solljus. Jag kan inte rekommendera någon att lägga ut närmre 5 000 kr (med frakt) på en Freewrite, verkligen inte, men om du har nickat igenkännande, om mina ord har kittlat din nyfikenhet, då tror jag inte du blir besviken. Och så är du ju lite historisk också, en del i peak hipster, bara en sådan sak är värd att fira.
Thord D. Hedengren är författare, skribent, och grundare av ett flertal företag, däribland byrån Odd Alice. Han har skrivit om nöjeskultur, internet, prylar och teknik sedan 90-talet. För Di Digital bloggar han om hur tekniken påverkar våra liv.