Annons
Missa inget viktigt!
Bli först med att ta del av trenderna, profilerna och Sveriges vassaste startupnyheter helt gratis direkt i mejlkorgen med Di Digitals nyhetsbrev.
Följ oss på sociala medier:
Tack!
Följ oss på sociala medier:

Blogg: Sanningen och varför ilskna ryktesspridare struntar i den

En diskussion som världen kanske hade kunnat få vara utan.
En diskussion som världen kanske hade kunnat få vara utan. Foto: Skärmdump
Det är en uppenbart fejkad nyhetsstory. Ändå tycker Facebookanvändaren Mats, som de senaste dagarna cirkulerat i hånfulla skärmdumpar på Twitter, att det är för jävligt. 404-bloggen förklarar psykologin bakom spridningen av fejkade nyheter.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Detta är ett inlägg från 404-bloggen, där Jack Werner skriver om digitala medier, digital kommunikation och källkritik. Följ honom på digital.di.se/404bloggen. 


Nej, rektorn på Hagaskolan i Örebro gav naturligtvis inte nioåriga Alva kvarsittning för att hon hade ett mobilskal med svenska flaggan på. Den fejkade nyhetsstoryn som hävdar det, med sitt ursprung i den ökända viralmarodören Storkens nyheter, blev isärplockad av Viralgranskaren redan i november 2014.

Icke desto mindre blev den högst verkliga och existerande Hagaskolan i Örebro nedringda och -mejlade av vredgade surfare, som läst artikeln men missat sajtens disclaimer. Det gick så långt att till och med det förhärdade hjärtat hos Storkens nyheter smälte, och sajten erbjöd Hagaskolan en ursäkt.

Så ledsna att de tog bort sin fejkade artikel var de dock uppenbarligen inte – artikeln ligger kvar än i dag. Detta i kombination med interneturlagen "puckat content + tid = spridning" innebär att storyn om Alvas Iphoneskal med jämna mellanrum dyker upp igen. Den senaste gången var det i en Facebookgrupp med det färgstarka namnet "STOPPA MAKTMISSBRUKET".

Lyckligtvis finns det besserwissers överallt. I kommentarsfältet till fejkstoryn avfärdades den av många. Men trots detta fann en medelålders man som hette Mats för gott att kommentera följande:

"Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå"

Mats citat har nu under någon dag delats på Twitter, inte sällan med hånfulla kommentarer om nationalisters tankeverksamhet bifogade. Men resonemanget att en bevisligen felaktig story ändå är värdefull eller relevant eftersom den pekar på något sant är vanligt förekommande bland människor som sprider dylikt skräp, och det finns skäl att titta närmare på varför.

 

Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå.

 

I tredje upplagan av sin lärobok Introduction to Collective Behavior and Collective Action skriver författaren David L. Miller om hur en masshysteri fungerar. Grupper som drabbas av "intensiv kollektiv upphetsning förlorar sin förmåga att skilja fakta från påhitt, och de blir lättprocoverade, mottagliga, okritiska och irrationella", skriver han och slår fast att rykten sällan är sanna men väl enhetliga, baserade på så kallad "paranoid logik".

Man skulle kunna argumentera för att människor som lever under intrycket att svenskheten, vad den nu är, är hotad – att vi inte längre får svinga svenska flaggan, sjunga julsånger, klä ut oss till pepparkaksgubbar – är delaktiga i en sorts lågintensiv digital masshysteri. Den kokar under ytan, gör sig påmind varje gång en aktuell rubrik dyker upp. De inblandade läser bara nyheter på platser där dessa hot blåses upp till en grotesk oigenkännlighet, och får därför bara intrycket att de blir mer och mer allvarliga. Sedan förstärker och bejakar de varandras världsbilder i olika slutna, sociala rum.

I sin rapport Lies, Damn Lies and Viral Content noterar journalisten Craig Silverman att vi är mer benägna att dela vidare rykten som vi upplever sätter ljuset på ett akut och verkligt hot. Med andra ord behöver det inte vara sant för oss, så länge vi redan oroar oss för den verklighetsbild som ges. Dessutom påpekar han att vi generellt oftare delar rykten om vi redan har investerat mycket tid eller energi i att bejaka dess verklighetsbeskrivning. 

Ja, ni hör ju. Allt som allt målar dessa särdrag upp en ganska tydlig bild av den oroade, rädda och slutna bubblan som delar främlingsfientlig propaganda på nätet.

Det är dock viktigt att komma ihåg att dessa psykologiska effekter av vånda och information som löper amok kan drabba alla. I oktober 2014 fick jag och mina dåvarande kollegor på Metro granska de rykten som spreds under polisens så kallade "super-Reva"-insats, bland annat att en helt tunnelbanetåg hade delats upp i ljus- och mörkhyade varpå bara de senaste hade fått genomgå ID-kontroller.

När vi sedan berättade att ryktena var osanna blev vi kritiserade av aktivister som hade varnat för dessa Reva-kontroller på sociala medier, eftersom vi inte tog deras rädsla på allvar. Det handlar alltså även i detta åsiktsläger om att se en befintlig rädsla som rättfärdigande av osanna rykten.

Vad kan vi göra för att motarbeta dessa skräckens ryktesspridning? Tja, det hade jag varit en rik föreläsare om jag visste, men enligt min erfarenhet är ett försök till närvaro av godo. Man bör utgå från att antalet läsare av varje given konversation där dessa rykten sprids är minst tio gånger större än antalet delaktiga skribenter, och kan du då vara där och ställa kritiska frågor som sönderdelar och motvisar ryktena kommer det förhoppningvis ha en lugnande effekt på några av dem.

Det är ju tråkigt om fler ska behöva gråta över fiktiva Alvas öde, eller hur?


Detta är ett inlägg från 404-bloggen, där Jack Werner skriver om digitala medier, digital kommunikation och källkritik. Följ honom på digital.di.se/404bloggen.


Missa inget viktigt från Di Digital. Följ oss på Facebook och anmäl dig till vårt kostnadsfria nyhetsbrev:
Foto:

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post