En av de senaste veckornas mest intressanta nyheter: Den amerikanska Senaten tillåter delstaten Vermont att ha kvar den lag de instiftade i fjol om obligatorisk märkning av produkter som innehåller GMO (genmodifierade ingredienser).
En normal-europé fnyser givetvis – här gillar vi ju inte GMO – men rabaldret rör egentligen inte om det handlar om en varning för livsmedel innehållande GMO, utan vem som ska bestämma vad man måste skriva på etiketten.
I USA är GMO inte kontroversiellt och det amerikanska livsmedels- och läkemedelsverket, US Food and Drug Administration, tycker inte att GMO-produkter behöver en egen märkning eftersom de anser att de har samma egenskaper som traditionellt framtagna produkter. Detta sagt vill två tredjedelar av alla amerikaner gärna se en märkning av produkter innehållande GMO.
Vermont ligger inklämt i det övre högra hörnet av USA och med sina drygt sexhundratusen invånare är man den näst minsta av alla USAs delstater. Men i det här fallet boxar man över sin egen vikt och har fått flera av de stora amerikanska matproducenterna att deklarera att man kommer att ta fram särskilda etiketter för Vermont.
Andra morrar och säger att det blir för dyrt och att de nu kommer att sluta sälja sina produkter i Vermont. Vilket de givetvis inte kommer att göra.
Den amerikanska stor-matsektorn hoppas nu att Kongressen senare i år ska slå fast att samma regler för märkning av varor innehållande GMO ska gälla överallt i USA.
Matsektorn är ibland lika genomskinlig som ett finansiellt brevlådeupplägg i Karibien.
Vi som håller på med digitala saker förstår inte alls vad det hela handlar om. Det är väl självklart att vi ska kunna få reda på om en vara innehåller GMO? Men också hur långt den har rest, hur hållbart produktionen har bedrivits, om arbetarna har fått vettigt betalt och så vidare. Och, inte minst viktigt, är maten färsk och näringen bevarad? Näringsinnehållet minskar nämligen över tiden, något som fått bland annat amerikanska rymdstyrelsen NASA att hårdsatsa på nya förpackningar som håller maten färsk och näringsrik längre.
Det här handlar i grund och botten om transparens och om det problem som finns med att matsektorn ibland är lika genomskinlig som ett finansiellt brevlådeupplägg i Karibien.
Läs även: ”Nördarna kirrar biffen åt köttindustrin”
Den amerikanska detaljhandelsjätten Target är då ett intressant exempel på hur man kan jobba med frontlinjen. Man har helt sonika inlett ett samarbete med legendariska MIT Media Lab och desigfirman IDEO. I januari i år lanserades inom ramen för detta samarbete Food + Future coLAB – en think-tank där entreprenörer och forskare möts för att ta sig an några av de stora frågorna Target står inför.
Exempelvis jobbar man med olika former av lösningar där man med hjälp av spektrografi (ljusanalys) kan ta reda på vad en produkt egentligen innehåller, inte bara vad avsändaren hävdade gällde när den lämnade deras lager.
Och i Skåne finns Innoscentia, som har en smart etikett som kan känna av om livsmedlet är färskt eller inte. Man gör det genom att via en enkel sensor mäta bakteriers restprodukter, så kallade bakteriemetaboliter, som uppkommer när livsmedlet bryts ned.
Sensoretiketten innehåller ett bläck som ändrar färg från rött till grönt när metaboliter binder till ytan.
Kontentan är hursomhelst att det inte är långt tills vi kommer att ha smarta etiketter som kan tala om huruvida en burk är i Vermont och om den i så fall innehåller GMO. Och mycket, mycket mer. Välkommen till framtiden!
Johan Jörgensen
Det här är ett inlägg från bloggen Internet of food. Följ den här!