Lägenheten på Riddargatan blir snabbt ett andra hem för de unga männen som bygger produkten. Många är i tjugofemårsåldern och har inte haft mer än ett eller två jobb tidigare i livet. De droppar in en efter en på förmiddagen och jobbar sent. Det stående skämtet blir att fälla kommentarer om ”halvdagar” när någon av dem går hem i tid. De spelar bordsfotboll och ibland även poker.
I lägenhetens största rum, förbi skrubben med de brummande servrarna, sitter ”backend”-gänget. Här hänger blommiga gardiner och en whiteboard-tavla. Fredrik Niemelä ägnar sig främst åt streamingtekniken. Andra utvecklar musikdatabasen och annonssystemet. Utvecklaren Magnus Hult ansvarar för all metadata som binder samman låtar, artister och album. De organiserar musiken lite som böcker i databasen på ett bibliotek. Man kan söka på artist eller låt och upptäcka annan musik av samma artist. Man kan även hitta coverlåtar, gästframträdanden och låtar som har samma producent. Senare ska Spotify köpa in faktabaserade texter och bli ett slags uppslagsverk för musik. Ännu senare ska man utveckla prediktiva algoritmer som förutspår att de som lyssnar på Beyoncé troligen också gillar Rihanna.
I ett mindre rum sitter de som jobbar med det man kallar ”frontend”, alltså det användaren ser av musikspelaren. Rasmus Andersson snyggar till klienterna och skapar Spotifys första grafiska form. I Göteborg bygger den självlärde Ludvig Strigeus på egen hand Spotifys klient för Windows och sedan Mac. Med jämna mellanrum besöker han teamet i Stockholm.
I ett tredje rum huserar resten av företaget. Där sitter Daniel Ek, när han inte reser runt och förhandlar med skivbolag, och chefsjuristen Petra Hansson. I februari 2007 ansluter säljchefen Jonathan Forster. Han ska snart störa sig på att annonsköparna inte ser värdet i riktad reklam.
”You can’t sell steak to people who want ground beef”, säger britten till sina kollegor.
Martin Lorentzon sköter kontakterna med kapitalmarknaden. Han tränar ofta och brukar ge sig ut på stan kring lunch. Då och då dyker han upp på kontoret och tjingar på medarbetarna.
”Tjena, sitter ni här och lökar?” säger han.
Teknikteamet skrattar. De vet att han gör något viktigt, men inte exakt vad.
Slice Me Nice
Spotifys tekniker spurtar nu för att bygga en förstklassig produkt. Det måste gå att hitta en låt direkt och spela den utan fördröjning. Allt kretsar kring snabbheten, och det visar sig att denna har en siffra: 200 millisekunder. Fredrik Niemelä har lärt sig att om en låt börjar spelas inom 0,2 sekunder så upplever man detta som omedelbart. Bandbredden i näten räcker numera för att låtarna ska ladda snabbare än de spelas upp. Det borde därmed gå att börja spela en låt direkt och fortsätta spela den medan resten laddar klart.
Utmaningen med torrenttekniken är att bitarna kommer in huller om buller. Om man tvingar protokollet att börja med de första delarna av en låt går allt mycket långsammare. Detta är ett problem som Andreas Ehns team måste lösa. Rummet med de blommiga gardinerna, som vetter mot Riddargatan, börjar likna en seminariesal.
Efter några veckors debatt och ritningar på whiteboarden tycker sig utvecklarna ha hittat en elegant lösning. Det befintliga torrentsystemet skär musikfilerna på höjden, som en limpa rostbröd. Först när alla bitar är på plats kan låten spelas från vänster till höger. Men om man skär filerna på bredden, som lagren i en hamburgare, kommer varje slice att utgöra en vågrät del av hela låten, från början till slut. Protokollet behöver då inte ta bitarna i någon speciell ordning. Låtarna kan börja spela direkt. Teamet häpnar när de märker att idén funkar med en gång. När bitarna streamas från servrarna i skrubben hörs musiken omedelbart.
Men spelaren måste även funka när uppkopplingen är svajig. Teamet bygger därför ett system som laddar, eller buffrar, de låtar som användaren spås vilja höra härnäst. Den allra första låten användaren väljer kommer alltid att vara svår att förutse. Men om den ligger i en spellista är resten av låtarna givna kandidater att laddas ner i förväg och ligga på lut i datorns cacheminne.
Utvecklarnas knep blir att streama de oförutsägbara låtvalen direkt från Spotifys egna, snabba servrar. Först när lyssningen är igång går man över till peer-to-peer-modellen, med nedladdning via andra lyssnare i nätverket. Ett annat trick blir att ladda ner användarens favoritlåtar och låta dem ligga i datorns minne. Även detta blir en garant mot fördröjningar.
Det protokoll som Spotify utvecklar är alltså ett slags hybrid. Det är ett torrentnätverk förstärkt med en central server – och en massa smarta knep därtill. Det är inte felfritt, men nästan. En första demo av Spotifys spelare blir klar i januari 2007. Ungefär samtidigt tillträder Fredrik Niemelä som produktchef. Alla som testar upplever den som magisk. Ingenjörerna kan själva knappt tro att det är sant. På några månader har de skapat den bästa spelaren på marknaden.
”Det är rocket science på riktigt”, som en tidig beundrare uttrycker det.
Så gott som alla låtar i Spotifys system är piratkopierade musikfiler från torrentsajter som The Pirate Bay. Ironin undgår ingen. Men vad ska de göra, köpa miljontals låtar på Itunes? Inte ens då skulle de ha laglig rätt att sprida musiken. Så länge Spotify bygger färdigt produkten, ansöker om patent och säkrar avtal med skivbolagen ska nog allt ordna sig. Med lite tur hoppas teamet lansera till hösten 2007.
Police & Thieves
Medan Spotify bygger sin spelare växer skivbranschens avsky mot fildelning. På en middag i Stockholm har Per Sundin, Nordenchef för Sony BMG, gjort det igen. ”Så du menar att ni stjäl i er familj?” säger den 43-årige skivbolagsbossen och lutar sig fram över bordet.
Han och hans fru Jenny är bortbjudna hos nya bekanta. Ämnet piratkopiering ser ut att förstöra ännu en trevlig kväll. Jenny himlar med ögonen. Dessa diskussioner uppstår alltid så fort hennes man säger vad han jobbar med.
”Ja, men alla laddar ju ner. Vi laddar ner. Vi har slutat köpa skivor”, säger pappan i familjen.
Det är vid ögonblick som dessa som det börjar koka i Per Sundin. Han vet att han riskerar en uppläxning när han och hans fru kommer hem. Men han kan inte bärga sig. Till slut kommer en flodvåg av anklagelser.
”Skulle ni vara lika nöjda om era barn gick till Pressbyrån och snattade? Är det okej, bara för att det är enkelt? Vad tycker du artister ska leva på?”
Piratkopieringen har fått skivbranschen att krympa i många år. Per Sundin har själv tvingats säga upp personal i flera vändor. När utländska chefer inom Sony BMG frågar honom varför fildelning är så vanligt i Sverige nämner han Itunes sena ankomst. När Apples musikbutik kom till landet 2004 fanns redan Kazaa, The Pirate Bay och Utorrent. Alla tre är från Sverige. Den som är nyfiken får höra ytterligare två förklaringar. Den ena är Sveriges ”hem-pc-reform” från 1998, som subventionerade hemdatorer. Den andra är att svenska politiker under många år har verkat för en utbyggnad av bredbandsnäten. Amerikanska hushåll kan bara drömma om samma hastigheter.
För Per Sundin kommer lågvattenmärket i samband med riksdagsvalet i september 2006. Det nybildade Piratpartiet skördar då sina första framgångar. Dessutom verkar Sveriges två största partier inte ta frågan om piratkopiering på allvar.
”Vi måste se till att ungdomar som gör den här nedladdningen inte upplever sig som kriminella”, säger statsminister Göran Persson i en direktsänd partiledardebatt i tv ett par veckor före valet.
Även Moderaternas partiledare Fredrik Reinfeldt vacklar i frågan. Under tv-sändningen ringer Per Sundins mamma upp.
”Ser du på debatten? Du måste söka dig bort från skivindustrin!”
Per Sundin ska visserligen byta jobb. Men då till att bli Sverigechef för Universal Music. Han är på väg att bli musikbranschens starkaste röst i Sverige. Snart ska Spotify dyka upp på hans radarskärm.
Invisible Touch
Pär-Jörgen Pärson stirrar in i skenet från den bärbara datorn. Musikspelaren ser ut som en mörkgrå version av Itunes. Men när han skriver in sitt favoritband Killswitch Engage och trycker på play spelas låten upp direkt, utan minsta fördröjning. Den laddas inte ner, den buffrar inte, den bara finns där.
På andra sidan bordet sitter Martin Lorentzon och ler brett. En gång i tiden var Pär-Jörgen Pärson hans chef. Nu är han partner på riskkapitalbolaget Northzone, med kontor i en av Hötorgsskraporna. Martin Lorentzon har kommit hit för att få en investerare att tappa hakan. Han ser ut att ha lyckats.
”Var kommer låtarna ifrån?” frågar Pär-Jörgen Pärson.
Martin Lorentzon visar att datorn är uppkopplad via hans mobiltelefon. Pär-Jörgen Pärson är helt tagen. Genom åren har hundratals investerare bränt sig på internetbolag i musikbranschen. Men just det här kan bli fantastiskt. Åtta år har passerat sedan han delade kontor med Martin Lorentzon. Då gick han miste om chansen att investera i Tradedoubler. För att lyckas på Northzone behöver Pär-Jörgen Pärson en hit. Kan Spotify bli nästa Skype?
Det är svårt att förhandla med Martin Lorentzon, eftersom han är så rik själv. Pär-Jörgen Pärson vill inte verka för intresserad. Till slut lägger Northzones partner korten på bordet och säger sig vilja investera. Martin Lorentzon ler och ber att få återkomma.
