Det har länge varit de europeiska beslutsfattarnas vision att göra kontinenten till ett centrum för digital innovation för att konkurrera med USA:s västkust och Kina. Med nästan en halv miljard människor i några av världens mest avancerade ekonomier finns det ingen anledning för Europa att släpa efter.
EU producerar just nu en rad nya utkast till förordningar, inklusive ”Digital Services Act” som täcker allt från desinformation till app-butiker. Europa har länge varit en pionjär inom internetreglering – som den allmänna dataskyddsförordningen (GDPR) har visat – och mycket av det förordningen gör kommer efterföljas på annat håll. Att få det här rätt är viktigt, inte bara för EU, utan även för framtidens internet, särskilt när rivaliteten mellan USA och Kina intensifieras.
Framtiden för det globala internet som vi känner det i dag är långt ifrån säker. Den kinesiska modellen – med segregation och omfattande övervakning – utgör en verklig risk för det öppna internet som miljarder användare runt om i världen uppskattar. Andra länder, som Ryssland och Turkiet, har infört liknande åtgärder för att bygga digitala murar och bedriva ”datasuveränitet”.
Mycket av det EU strävar efter är förankrat i värderingar som yttrandefrihet, integritet, öppenhet och individers rättigheter. När de nya reglerna skrivs måste dessa värden skyddas aktivt. Men när internet fragmenteras står Europa inför ett grundläggande val: utforma regler för att hålla internet öppet och globalt – eller bygga barriärer runt kontinenten?
Strävan att göra det senare alternativet är förståeligt, särskilt när andra nationer spänner sina digitala muskler. Men Europas konkurrenskraft är fortfarande beroende av öppna globala marknader och obehindrad handel inom den enskilda marknaden. Det är oroande att vissa myndigheter och regeringar i allt högre grad agerar ensidigt inom EU.
Förra veckan rapporterade Financial Times att myndigheter har en ”hit list” över åtgärder som till stor del fokuserar på amerikanska teknikföretag. Till exempel har det fria flödet av data mellan EU och tredjeländer ifrågasatts, vilket potentiellt kan hindra européernas tillgång till vardagliga tjänster som online-shopping, videokonferenser och sociala medier.
En övergång till digital protektionism skulle vara självförgörande. I stället för att sätta Europa i framkant skulle det kunna påskynda splittringen av internet och placera Europa på åskådarbänken medan amerikanska och kinesiska företag får dominera.
Jag må jobba i Silicon Valley, men jag är en stolt europé. Jag har arbetat både i Europeiska kommissionen och som ledamot i Europaparlamentet. Jag skulle älska om nästa Google eller Alibaba uppstår i Europa. Men det kommer inte att hända av en slump. Politiska beslutsfattare i Europa måste maximera kontinentens styrkor – topptalanger, en stor konsumentmarknad, förstklassiga universitet – och ta itu med dess svagheter – bristen på djupa och likvida kapitalmarknader och ett växlande engagemang för entreprenörskap och innovation.
Framförallt måste EU:s beslutsfattare skapa en gränslös europeisk marknad. Om de många politiska deklarationerna till förmån för en inre digital marknad hade genomförts, skulle detta redan ha blivit verklighet. Men det är det inte. För att en startup exempelvis baserad i Lissabon ska kunna sälja till hela EU måste företaget fortfarande navigera mellan olika lagar kring fastighetsrätt, licensregler och andra hinder för leverans av varor.
Detta är ännu mer kritiskt i kölvattnet av coronaviruset eftersom företag använder data och digitala verktyg för att anpassa sig till den nya verkligheten. Att nå kunder online är nu centralt för hur européer gör affärer.
Suveränitet kontra konkurrenskraft är ett icke-val. EU kan ha båda. Dessutom kan interna hinder tas bort utan att nya sådana skapas för företag som vill nå större delen av världens onlinepopulation utanför EU:s gränser. EU:s uppdrag är trots allt att riva väggar, inte bygga nya.
Nick Clegg, global kommunikationschef på Facebook.
Vice premiärminister i Storbritannien mellan 2010 och 2015 (för Liberaldemokraterna).
