Automatiserad sophämtning, sömlös kollektivtrafik och ett smartare hushållande med resurser – löftena knutna till begreppet smarta städer är många. Samtidigt ställer utvecklingen av smart stadsplanering helt nya krav på både lagstiftning kring och hantering av användardata, något som just nu riskerar att sätta krokben för ett av de globala prestigeprojekten på området.
Ett övergivet industriområde och byggarbetsplats, knappt mer än så. Men snart ska det före detta hamnområdet i centrala Toronto förvandlas till en digital utopi med allt från uppkopplade papperskorgar till -trafikljus, i alla fall om Alphabet (tidigare Google) får som de vill.
Läs mer: Alphabets mål: Jättelik digital stadsdel i Toronto
Den smarta stadsdelen Quayside, eller Sidewalk Toronto, började planeras 2017 av Alphabets dotterbolag Sidewalk Labs och skall innehålla både bostäder och kontorsyta. Projektet har uppmärksammats av medier världen över som den första stadsdelen någonsin ”built from the internet up”.
I samband med lanseringen beskrevs Quayside av Kanadas premiärminister Justin Trudeau som ett ”nytt slags bostadsområde som sätter människan främst”.
Men under året som gått sedan offentliggörandet har de ambitiösa planerna stött på patrull. Problemet är inte missnöjda grannar, avslag från miljödomstolen eller från skönhetsrådet. Istället är det den brännande frågan om datasäkerhet som hamnat i fokus.
Läs mer: Investerarna har fått upp ögonen för smarta städer
Läs mer: Tio svenska startups som gör staden smartare
När Sidewalk Labs så sent som i mars ställdes mot väggen under ett offentligt möte framkom att flera stora frågor fortfarande inte avgjorts kring det smarta kvarteret, nämligen vilken data som ska samlas in från de boende, vem som äger den och – än viktigare – hur den ska användas av vinstdrivna Sidewalk Labs.
Frågan har lett till en hätsk debatt mellan, å ena sidan, Sidewalks representanter och, å andra sidan, Torontobor och aktivister. De senare betraktar Quayside som en orwelliansk mardröm, konstruerad för att skörda och kommersialisera data om sina medborgare.
Att hantering av ”invånardata” inte fått större uppmärksamhet i debatten kring smarta städer är egentligen förvånande. Insamling av data är en förutsättning för utvecklingen av smarta städer. Samtidigt får en privatkontrollerad stadsmiljö fullt utrustad med kameradrönare och sensorer som registrerar en fotgängares varje rörelse till exempel Facebooks kritiserade insamling av användardata att se harmlös ut i jämförelse.
En viktig skillnad är att vi, då vi loggar in på Instagram eller använder Googles sökfunktion, aktivt väljer att dela med oss av vår data. Vi är också fria att avsluta våra konton om vi vill. I ett uppkopplat offentligt rum där data samlas in via sensorer i allt från parkbänkar till trottoarer är läget mer oklart.
Oavsett hur man ställer sig i frågan kommer de problem som kanadensiska myndigheter och representanter för Sidewalk Labs just nu brottas med bara att växa i betydelse.
Som koncept bygger den smarta staden på ett ständigt inflöde- och processande av data om de personer som bor där. Information som används för att automatisera och effektivisera allt från avlopp till trafikljus. Datan är vad som gör staden smart. Och bakom utvecklingen av smarta städer finns ett skriande behov. År 2050 beräknas enligt FN hela 70 procent av jordens växande befolkning bo i städer, vilket leder till enorma påfrestningar på befintliga städers infrastruktur och resurser. Som ett svar på den utvecklingen pågår just nu smarta stadsprojekt över hela världen, från Dubai till Göteborg.
Att nya och mer effektiva lösningar behövs råder det ingen tvekan om. Den brännande frågan är dock hur den data som genereras bör hanteras. I sin bok Smart Cities (2013) pekar stadsplaneraren och teknikexperten Antony M Townsend på riskerna med att städer överlåter medborgardata till teknikleverantörer, som IBM eller Sidewalk Labs, i utbyte mot investeringar i smart teknik.
Han förespråkar istället en strategi där myndigheter redan i ett tidigt stadium erkänner värdet av datan som människorna i en smart stad kan generera. Att hitta lösningar som låter medborgare behålla kontrollen över sin gemensamma data, via till exempel offentlig förvaltning, är en policy-utmaning som politiker måste våga ta sig an, menar han.
Anledningarna till att inte förlora kontrollen över invånardata är många, menar Antony M Townsend. Att städer kontrollerar sin egen information gör dem inte bara mer självständiga i förhållande till globala teknikleverantörer utan ger dem dessutom möjlighet att inkludera medborgarna i skapandet av den smarta staden via öppna data.
Utvecklingen mot smartare städer kan inte stoppas. Men för att säkra en hållbar utveckling måste både allmänheten och politiker välja väg då det kommer till datahantering.
