Annons

Silicon Valleys superaccelerator från insidan

San Francisco, födelsestaden för de flesta digitala bolag de senaste årtiondena.
San Francisco, födelsestaden för de flesta digitala bolag de senaste årtiondena. Foto: Axel Öberg
I oglamorösa lokaler bakom en trist fasad frodas disruptionen. Y Combinator har fostrat häpnadsväckande många digitala framgångsbolag. Di har besökt den hajpade företagskuvösen i Silicon Valley.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Det är svårt att tänka sig att det är här det händer. Gatans namn, Pioneer Way, må låta fräckt, men området är en vardagsgrå blandning av villaförort och industripark. I ett av husen har dock en häpnadsväckande mängd digitala framgångar fostrats.
”Vårt mål är att finansiera fantastiska uppstartsbolag som förändrar världen”, berättar Aaron Harris.

Känsliga läsare kan reagera på ett sådant uttalande, eftersom det upprepas likt ett slitet mantra i Silicon Valley och andra teknikkluster över hela världen. Men Aaron ­Harris är medarbetare på och delägare i Y Combinator, en företagskuvös som har lyckats göra verklighet av ambitionerna.
”Vår historia är närmast chockerande. De bolag som har sitt ursprung i en accelerator, och som värderas till mer än 1 miljard dollar – jag tror att det finns nio eller tio stycken – kommer alla från Y Combinator.”

Bara de 13 mest framgångsrika bolagen som har drivits fram hos Y Combinator är tillsammans värderade till över 50 miljarder dollar.

Uthyrningstjänsten Airbnb och molnlagringsbolaget Dropbox är två av de mest namnkunniga exemplen. Bara de 13 mest framgångsrika bolagen som har drivits fram hos Y Combinator är tillsammans värderade till över 50 miljarder dollar, 425 miljarder kronor, enligt en sammanställning från analysföretaget CB Insights.

”Det här är ett fantastiskt sätt att arbeta med unga företag”, säger Aaron Harris och börjar redogöra för framgångsrecepten bakom de stora summorna.

Ett av dem tycks vara maten, eller kanske snarare de tisdagsträffar som Y Combinator bjuder in de utvalda bolagen till. I början var det acceleratorns grundare Paul Graham som varje tisdag stod vid spisen, innan en inspirerande talare höll ett anförande. Facebooks grundare Mark Zuckerberg liksom Peter Thiel, som vi ska återkomma till, hör till dem som har framträtt i sammanhanget.

Vi har lyckats nästla oss in på en tisdagsträff, och fyller en papperstallrik med chili från en buffé som numera tillagas av en cateringfirma, och lyssnar sedan till ett föredag om hur man håller lyckade Powerpointpresentationer. I en stor sal sitter ett par hundra entreprenörer och äter vid långbord. Det skulle kunna vara en halvtrött föreläsning på ett universitet. Inte heller entrén eller de tomma mötesrum som också finns i Y Combinators lokaler skvallrar om dess storhet.

Nej, det är efteråt det händer. När kvällens andra föredragshållare – som leder ett hyggligt framgångsrikt uppstartsbolag som vi aldrig har hört talas om – har avslutat sitt anförande börjar eftersnacket.
”När man sammanför så här många företag kan man göra saker som annars inte är möjliga. Man lär sig mycket mer, mycket snabbare”, säger Aaron Harris.

Y Combinators lokaler avslöjar inte acceleratorns framgångar. 

I ett hörn står en man vid en robot som han har utvecklat, och vi förstår plötsligt precis. Mannen heter Rehman Merali och är en av grundarna av uppstarts­bolaget Teabot. Firman kommer från Kanada och utvecklar en digitaliserad temaskin, med roterande behållare fyllda med olika sorters blad. Via en pekskärm kan kunden själv välja teblandning och hur mycket dryck som, med ett futuristiskt väsande, ska tappas upp av roboten.

Medan Rehman Merali förklarar affärsidén, som går ut på att ställa ut maskinen i närbutiker och kaféer och dela intäkterna med innehavarna, kommer andra entreprenörer fram och lyssnar, klämmer, känner och ger goda råd.

Förutom de cirka 100 bolag som för närvarande är knutna till Y Combinator brukar tidigare deltagare dyka upp vid den här typen av tillställningar, för att dela med sig av tips och kontakter.
”Vårt företag har aldrig vuxit så snabbt som under tiden här”, berättar Rehman Merali glatt.

Men de i ärlighetens namn rätt trista lokalerna är inte alltid lika välbesökta.
”Det är bara på tisdagar man ser så här mycket folk i huset”, säger Aaron Harris.

Goda idéer riskerar att bli nedskjutna i  delade kontorsutrymmen. Det är de galna tankarna som visar sig vara superviktiga.

I vanliga fall är det ganska tomt. Långt ifrån det rymdlaboratorium som Di Dimension hade föreställt sig. Faktum är att de bolag som omfattas av något av Y Combinators program inte ens har arbetsplatser i lokalen. Den stora samlingssalen där före­läsningarna nyss har hållits kan visserligen användas som en delad kontorsyta vid behov. Men de flesta arbetar från egna ­kontor eller kaféer i trakten.

”Det är en viktig del av vår process. De bästa, och kanske de flesta, uppstartsbolag är otroligt sköra”, säger Aaron Harris.

”Goda idéer riskerar att bli nedskjutna i  delade kontorsutrymmen. Det är de galna tankarna som visar sig vara superviktiga”, förklarar han.

Unga bolag måste dessutom få etablera sin egen kultur, någonting som är svårt i ett rum där man trängs med många andra företag.
”Vi är noggranna med att inte distrahera bolagen.”

Flera av Y Combinators många konkurrenter gör precis tvärtom.
”Jag tror att många acceleratorer använder sina arbetsutrymmen i sin marknadsföring. Men det visar sig att dessa utrymmen inte bara är oviktiga, det är till och med dåligt att vistas där för bolagen som söker sig dit”, säger han.

Inkubatorer, acceleratorer, företagskuvöser och såddfonder är uttryck som används huller om buller, gärna i någon engelskspråkig variant, när det handlar om organisationer som fungerar som drivhus för unga teknikbolag. Enklast är kanske att se på Y Combinator, som startades 2005 och vars företrädare använder engelskans ”seed fund”, just som en fond. Alltså en kassa med pengar som investeras i olika bolag, i hopp om att värdet på dessa ska öka.
”Vi går in i ett ganska stort antal bolag med en mindre summa”, säger Aaron ­Harris.

Y Combinator brukar investera 120 0 00 dollar, eller 1 miljon svenska kronor, för en ägarandel på omkring 7 procent. Här handlar det dock om mycket unga företag, och det är inte bara pengar som investeras. Acceleratorn erbjuder dessutom ett slags skola, eller en intensivkurs, ett nätverk av erfarna entreprenörer och en mötesmagi där småföretagen hjälper varandra framåt. Programmen löper över några månader och avslutas med en demodag då alla bolag berättar hur långt de har kommit för en publik av riskkapitalister, journalister och tungviktare från trakten. På den senaste demodagen, som hölls i augusti, närvarade bland andra Ashton Kutcher, som vid sidan av sitt synnerligen välbetalda skådespeleri har gjort sig ett namn som investerare i  omkring 70 uppstartsbolag.
”Deadline närmar sig och demodagen får oss att pressa oss hårdare”, berättar Rehman Merali.

I sitt segment är Y Combinator en klart lysande stjärna, som har bidragit till att göra startupbolag till ett så populärt fenomen i  Silicon Valley. Trots att branschen har vuxit snabbt – enligt Aaron Harris har Y Combinator flera tusen konkurrenter i  dag – verkar han inte överdrivet oroad. Enligt honom har Y Combinator mer kvalificerade med­arbetare än sina många rivaler – och en noggrannare urvalsprocess för att plocka in rätt bolag i portföljen. Det blir alltså rätt från början.
”Det är inte nödvändigtvis andra acceleratorer i San Francisco-området som vi är rädda för. Ta i stället acceleratorer i Sverige, får vi in de bästa bolagen därfifrån, eller får någon annan det? Vi vill ha de bästa uppstartsbolagen från ­Sverige.”

Det mytomspunna området mellan San Francisco och San José är ett logiskt ställe att börja leta efter den omtalade disruptionens hjärta. De flesta bolag som lyckas skaka om – eller sönder – sina marknader har sitt ursprung här. Förutom Airbnb, som har ändrat spelreglerna för hotellbranschen, är Ubers framryckning inom taxinäringen ett givet exempel på en nydanande verksamhet som ­vänder upp och ned på tidigare givna förutsättningar.

En avgörande orsak till just Y Combinators framgångar är riskkapital­bolaget Sequoia Capital, en av de mest prestigeladdade investerarna i Silicon Valley.

Varför det är just här det händer är förstås svårt att svara på. Men en rad faktorer ­spelar in. En avgörande orsak till just Y Combinators framgångar är riskkapital­bolaget Sequoia Capital, en av de mest prestigeladdade investerarna i Silicon Valley. Det bolaget har gått in med pengar i en rad av Y Combinators mest framgångsrika bolag, som därmed har fått hjälp att ta sina nästa steg efter tiden hos acceleratorn. Sequoia Capital har tagit sitt namn från en nationalpark, känd för sina mammutträd, som ligger ett stycke österut i Kalifornien. Bolaget är också en verklig mammut bland den typ av riskkapitalister som riktar in sig på uppstartsbolag.

Bland de många lyckade investeringarna märks bolag som Apple, Atari och Cisco – liksom nyare succéer som Google, Airbnb, Instagram och svenska Klarna. Sequoia Capital har, precis som Y Combinator, gott om konkurrenter. Och just tillgången till finansiärer brukar pekas ut som en av framgångsfaktorerna bakom Silicon Valley.

Stanforduniversitetet är en annan, tack vare det tekniska kunnande som fostras här. Där studerade för övrigt William Hewlett och David Packard, som på 1930-talet grundade Hewlett-Packard eller HP. Bolaget var under många årtionden synonymt med den ­teknikblomning som tog verklig fart under 1970- och 1980-talen. Omfattande tillverkning av datorer, med kisel som central komponent i de halvledare som får kretskort att fungera, ledde så småningom till att dalen fick sitt namn. Silicon är engelskans ord för kisel.

HP:s persondatorer fick de gamla stordatorerna att framstå som obsoleta. Ironiskt nog var det disruption – i form av mördande konkurrens som minskade efterfrågan på pc:ar – som så småningom skapade stora problem för HP. Samma sak kan sägas ha drabbat Microsoft, eller varför inte finska Nokia, som för bara några år sedan hyllades av världens mobilanvändare.

Harvardforskaren Clayton Christensen ses som begreppet disruptions akademiska fader. 1995 skrev han en artikel om disruptiva tekniker i Harvard Business Review, och har sedan dess med olika infallsvinklar återkommit till temat om­välvande inno­vation. 1997 gav han ut en ­hyllad bok, ”The innovator’s dilemma” som beskriver hur även välskötta företag blir omsprungna av små rivaler som vågar satsa på vassare produkter.
”Det handlar inte om misslyckanden för vilka bolag som helst, utan om bra företag – sådana som många företagsledare har haft som förebilder”, skriver han i boken.

Christensen hävdar bland annat att innovation inne i stora bolag är en så gott som dödsdömd verksamhet. Avdelningar utformade för ändamålet fokuserar på att hålla befintliga kunder nöjda genom att göra stegvisa förbättringar av redan befintliga produkter. En annan slutsats är att bolag som hotas av disruption sällan lyckas hantera situationen på ett bra sätt.
”Samma tillvägagångssätt som gör bolag till ledare inom sin industri gör det sam­tidigt extremt svårt att utveckla den disruptiva teknik som slutligen stjäl deras marknad”, skriver han.

Rådet blir att ha i minnet att produkter eller lösningar som inte ter sig användbara i  dag, mycket väl kan bli det i morgon.
”Vi kan inte förvänta oss att våra kunder ska föra oss mot uppfinningar som de ännu inte behöver”, skriver Christensen.

Men han har inte fått stå oemotsagd. I fjol gick Harvardhistorikern och New ­Yorker-skribenten Jill Lepore till ett uppmärksammat angrepp mot forskaren och hans idéer om disruption.
”Det är en historisk teori grundad på en djupt liggande ångest över finansiell kollaps, en apokalyptisk rädsla för global ödeläggelse, på skakig grund”, hette det i en artikel som publicerades förra sommaren.

Hans teorier visade att Apples smarta telefon Iphone inte skulle bli någon succé.

Jill Lepore sågade inte bara Christensens forskning om disruption, utan pekar även på en del pinsamma detaljer. Vid millennieskiftet, innan it-bubblan sprack, försökte Christensen till exempel slå mynt av sina egna teorier och sin nyvunna berömmelse. 2000 lanserades en fond med namnet Disruptive growth fund, med Christensen som affischnamn. Tajmningen var förstås dålig. De drygt 30 miljoner ­kronor som enligt tidningen The New ­Yorker investerardes krympte snabbt, innan projektet skrotades. Några år senare, 2007, förklarade ­Christensen i en intervju med tidningen Business Week att hans teorier visade att Apples smarta telefon Iphone inte skulle bli någon succé.

Trots sådana fadäser verkar begreppet ­disruption ha kommit för att stanna, vilket närmast bekräftas av att kritiker turas om att gå till angrepp mot det.
”Silicon Valley har blivit besatt av disruption”, rasar Peter Thiel, medgrundare av den digitala betaltjänsten Paypal, och sedermera en framstående kapitalförvaltare.

I sin bok ”Zero to one”, som bygger på en föreläsningsserie han gav 2012 på Stanford om just uppstartsbolag, skriver han att disruption från början var ett begrepp som beskrev hur ett företag kan använda ny teknik för att introducera en billig produkt till ett lågt pris. Sedan förbättras produkten över tid, för att slutligen köra om premiumprodukter från dominerande marknadsaktörer som an­vänder äldre teknik.

Han tar pc:n som exempel, eftersom den förstörde marknaden för stordatorer. Pc:n gick från att vara obetydlig till att bli dominerande, men hotas i dag i sin tur av mobila enheter.
”Hur som helst så har disruption på senare tid förvandlats till ett självbelåtet modeord för allting som framstår som trendigt och nytt”, skriver Peter Thiel.

Peter Thiel riktar ingen direkt kritik mot Christensen eller hans forskning. Men han anser att ordet disruption används för mycket – och att det kan få entreprenörer att ge sig in i onödiga strider. Hans råd till aspirerande företagare är att fokusera på skapandet, inte på den bransch de vill kullkasta.
”Om ditt företag kan beskrivas som en motståndare till en redan existerande firma, så kan det inte vara helt nytt.”

Den som vill hitta något helt nytt i San Francisco har ändå goda chanser, på de mest oväntade platser. I ett garage i vid en av stadens många branta backar har Marion Le Borgne samlat en grupp ungdomar som delar hennes passion för neurovetenskap, forskning om hur hjärnan fungerar. Vad det innebär för datorer att vara intelligenta, och inte bara utföra anvisade uppgifter – och hur artificiell intelligens ska kunna bli verklighet, är exempel på frågor som hon ägnar sin fritid åt. Hur man bäst kan använda alla data som samlas in av all bärbar teknik, är en annan.

Marion Le Borgne ägnar sin fritid åt neurovetenskap. I ett garage samlar hon andra entusiaster.

Till vardags arbetar hon som mjuk­varuutvecklare på Numenta, ett bolag som försöker förstå och utveckla teknik som efterliknar den mänskliga hjärnans förmåga. Ett tiotal personer har hörsammat ­hennes inbjudan och är på plats i garaget. Flera berättar att de snickrar på egna ­hobbyprojekt. Någon försöker kartlägga stress i hjärnan, en annan jobbar med ett system för att ­tankestyra datoranimerade fiskar på en skärm under det årligen återkommande ­kulturevenmanget Burning Man-­festivalen. Någon har en kod som kanske passar, en annan är bara där för att hjälpa till eller lära sig mer.
”Folk vill träffas och hacka tillsammans”, säger Marion Le Borgne, som verkar vara orolig för att hennes hyresvärdar, ett par i  60-årsåldern som bor på övervåningen, ska ta illa upp.

En stund senare visar Marion Le Borgne hur hon med hjälp av ett pannband, fyllt med sensorer, kan få en spindelliknande robot att spatsera runt en modell av Eiffeltornet på hennes golv. Man måste vara gjord av sten för att inte bli lycklig när en fransk mjukvaruutvecklare styr robotar med hjärnvågor i sitt garage, utan att ha någon egen vinning i åtanke.

Vilka industrier som kommer att kull­kastas när den här typen av experiment har blivit mer raffinerade är förstås svårt att säga. Men Marion Le Borgne är övertygad om att disruption i någon form kommer att följa när uppstartssugna programmerare tar sig an den mänskliga hjärnan. I den branta backen utanför trillar någon av sin skateboard, medan samtalet fort­sätter i garaget.

På en tämligen oglamorös uteservering i området Mission i San Francisco träffar vi en annan spirande framgångssaga. Där arbetar det svenska företaget Wheelys, som under sommaren har ingått i ett av Y Combinators program, något som uppenbar­ligen har varit gynnsamt för självförtroendet.
”Deras styrka är att de tycker om vad vi gör”, berättar medgrundaren Tomas Mazetti.
”De tror verkligen att vi kan bli större än Starbucks på två år. De tror på oss på riktigt, vilket ökar vår egen tro.”

Wheelys utvecklar cyklar för den som vill bedriva kaféverksamhet på hjul. Grundarna, som Di har berättat om tidigare, har sina rötter i reklambyrån Studio Total. Byrån låg bland annat bakom Fi-ledaren Gudrun Schymans uppmärksammade upp­eldning av pengar i Almedalen 2010, ett par storslagna pr-bluffar och en nallebjörnsbombning över Vitryssland.
”Vi är bra på att få spridning på saker”, säger Tomas Mazetti.

Cykelkaféprojektet var däremot inte tänkt som någonting storslaget eller Starbucksdödande från början.
”Vi uppfann det och drev det själva som en liten grej efter Studio Total.”

Tomas Mazetti är uppenbart stressad och vill helst inte ge någon intervju eller bli fotograferad. Det är tydligt att kafé­projektet har blivit större än han och hans medgrundare hade vågat hoppas. Dessutom närmar sig demodagen med stormsteg.
”Det ringer folk hela tiden. Det är väldigt mycket just nu”, säger han och mumlar något om alltför stora summor pengar.

Bolaget, som har funnits i ungefär ett år, utvecklar en cykel utrustad för att sälja kaffe och fikabröd. Finesser som solceller och kylutrymmen har tillkommit i takt med att nyare modeller har lanserats, en utveckling som tiden på Y Combinator har skyndat på.
”De pressar fram grejer och säger: ’Ut med det bara!’”, berättar Tomas Mazetti.

Maria de la Croix är en av få svenskar som tagits in på Y Combinator. 

På samma servering, fast inomhus, sitter bolagets vd Maria de la Croix och arbetar vid en dator. Hon hette tidigare Uvelöv och har också ett förflutet på Studio Total, där påfallande många medarbetare har bytt från all­dagliga till häftiga efternamn. Även hennes förväntningar på tiden inom Y Combinator har överträffats.
”Det är härligt att vara omgiven av människor som också arbetar dygnet runt”, säger Maria de la Croix.

Förutom att tjäna pengar på att sälja ­cyklarna, som hittills har haft en strykande åtgång på crowdfundingsajten Indiegogo, räknar bolaget med löpande intäkter från sina kunder.
Den som har köpt en cykel använder den till att sälja saker, och Wheelys hoppas kunna ta 10 procent av intäkterna. Egen försäljning av kaffe och ­chokladprodukter är under utveckling.

Att ett bolag som utvecklar cyklar blir föremål för Y Combinators omsorger är för övrigt en intressant utveckling, som ger en fingervisning om vart ­disruptionen är på väg.
Tidigare välkomnades främst it- eller mjukvarubolag till världens hetaste accelerator. Men i takt med att även prylar blir uppkopplade – cykelkaféerna beställer till exempel nytt kaffe genom en app – strömmar nya typer av företag till Pioneer Way. Teabot är ett annat exempel på samma fenomen.
”Alla sorters verksamheter går att konvertera till en mjukvaruverksamhet”, säger Aaron Harris, som har varit Y Combinators mentor åt Wheelys under sommaren.
”Teknik är på väg att äta sig in i allting.”

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.
Läs mer