Hoppa till innehållet

Vad händer när Twitter försvinner?

Det går sådär för Twitter. Användartillväxten har stagnerat och aktiekursen pekar neråt. Så vad riskerar vi att förlora om tjänsten går samma öde till mötes som Myspace och Lunarstorm? Di Digital tar sju nostalgiska röster till hjälp för att förstå.

Jag minns inte första gången jag kysste en flicka, men jag minns hur det kändes första gången jag fick en retweet.

Det var en kall och grå vinterkväll 2009, under en promenad över Västerbron i Stockholm, som det plingade till i telefonen. Vad jag hade skrivit minns jag inte, men känslan av att uppenbarligen ha formulerat sig så bra att en främmande människa ville uppmärksamma det kan jag fortfarande frammana en eftersmak av. Det var direktare än en bloggkommentar, officiellare än en like, konkretare än en visning på Youtube. Det var berusande.

Häcklare har genom åren triumferande påstått att det bara är tack vare Twitter jag alls har ett jobb. Troligen har de haft helt rätt. Jag har aldrig spelat rollspel som World of Warcraft, utan istället sett på Twitter som en arena för att på motsvarande sätt långsamt utveckla och vässa en uppsättning med egenskaper och tillgångar, ständigt inför en kritisk publiks ögon. Jag vet att det beteendet kallas ”varumärkesbyggande”, men så fattigt och girigt har det aldrig känts för mig. Det har känts som en hobby med en jättelik hägrande potential att förändra mitt liv.

Som jag tror det känns för en 15-åring som, med drömmar om arenor i Spanien och Tyskland, övar dribbling på en grusplan en torsdagseftermiddag.

Twitters tillväxt ser ut att ha stannat på drygt 60 miljoner användare. Det är samma nivå som numera dödförklarade Myspace nådde som högst.

”Ska du inte skriva en text om att Twitter verkar sjunga på sista versen”, sade min kollega häromdagen. Jag frös. Vad menade han?

Jo, påpekade han nyktert, i augusti föll ju Twitters aktie för första gången under noteringskursen från 2013. Det innebär att bolaget i dag värderas lägre än det gjorde för två år sedan.

Ännu allvarligare är att Twitter har slutat växa. I dag har tjänsten runt 300 miljoner användare globalt, lite beroende på hur man räknar anonyma och inaktiva konton. Problemet är att det inte blir fler.

”Twitter är fortfarande relativt okänd utanför bloggosfären men vissa analytiker som Financial Times talat med spår att den kan få samma genomslag som YouTube eller Myspace.”

Så skrev Martin Schori, nuvarande nyhetschef för Kit.se, i nättidningen Realtid i mars 2007. I vår galopperande tid är det mer regel än undantag att gamla texter om ny teknik känns fnissigt daterade, men det faktum att Schori jämför Twitter med Myspace är värt att framhålla. I USA, den första marknaden där Twitter slog igenom, ser nämligen Twitters tillväxt ut att ha stannat på drygt 60 miljoner användare. 

Det är samma nivå som numera dödförklarade Myspace nådde som högst. 

Slutar användarna använda Twitter kommer mina 16 000 följare vara som att sitta med en massa franc, pesetas eller D-mark i madrassen.

Samma stagnation verkar gälla även i Sverige. Kommunikationskonsulten Hampus Brynolf har loggat antalet nyregistrerade Twitterkonton i Sverige sedan 2006. I våras var antalet nere på den lägsta nivån sedan 2008, då Twitter slog igenom i Sverige.

Twitters grundare Jack Dorsey meddelade själv vid bolagets senaste kvartalsrapport att antalet användare antagligen inte kommer att växa i år. För aktiekursen innebär det en dyster framtid. För Twitteranvändarna innebär det att man ser ut att få acceptera att Twitter, i bästa fall, blir en nischkanal. En liten klubb för politiker, journalister och sportnördar med mycket mindre genomslagskraft än till exempel Snapchat, Instagram och Facebook.

Frågan är om inte den insikten kan bli den slutgiltiga dödsstöten.

”Det skulle egentligen kunna räcka med att Facebook startar Facebook Live”, föreslog min kollega, och lutade sig tillbaka, nöjd med sitt resonemang. Jag tittade misstroget på honom.

Det är klart, liemannen kommer inte knacka Twitter på axeln imorgon. Twitter kommer att fortsätta existera, i värsta fall i ett mer och mer övergivet och ödsligt skick, i säkert flera år till. Och försvinner Twitter finns hundratals andra tjänster redo att inta dess plats i samhällsdebatten.

Men jag blir ändå orolig av de tecken som finns på att sötebrödsdagarna är över. Jag har 16 000 följare på Twitter och de förgyller min vardag. Slutar de använda tjänsten kommer det vara som att sitta med en massa franc, pesetas eller D-mark i madrassen. Att hojta för sig själv i en sal full av tomma stolar. Vad är det som står på spel? Vad riskerar vi förlora?


För politikern.

Ska man vara lite svulstig, utifrån politikerrollen, så tycker jag det har funnits och finns en väldigt viktig demokratiaspekt av Twitter.

Åtta av Sveriges nio riksdagspartiledare finns på Twitter. Statsministern Stefan Löfven är den enda som inte aktivt twittrar. På gräsrots- och fritidspolitikernivå är tätheten hög. I ett officiellt dokument från Moderaternas hemsida, rubricerat ”Lyckas som politiker på Twitter”, ges de förtroendevalda följande order: ”Tänk maximal exponering, tänk smart nätverkande, tänk associationer. Vem vill just ni synas med? Tala till dessa personer!” 

Men frågar man Göran Hägglund finns det en ännu större och viktigare funktion än exponeringen.

”Ska man vara lite svulstig, utifrån politikerrollen, så tycker jag det har funnits och finns en väldigt viktig demokratiaspekt av Twitter”, säger han i telefon.

Den före detta kristdemokratiska partiledaren skapade sitt konto den 15 januari 2009. Då upplevde han Twitter som tommare och mer oupptäckt, något för honom nytt och okänt. Men allt eftersom tiden gick skapade han sig en röst där, och blev en av de mest populära politikerna på Twitter. Det hjälpte honom skapa bilden av en mer lättsam och rolig person, antyder han – eller som han själv formulerar det, ”ge en annan, mer genuin bild av mig som person”.

Han fortsätter:

”Kontakten mellan väljare och valda underlättas dramatiskt. Bilden av en politiker som man kan påverka genom vad man själv skriver, och inte bara genom vad journalister skriver. Man kan förklara vad man gör och hur man tänker, och hamna i en dialog med människor som är ärligt intresserade men kanske inte har något annat sätt att närma sig politiken.”

Själv använder han Twitter som framför allt en nyhetskanal, eller som han själv säger: hans kanske viktigaste antenn ut i omvärlden. Han får del av Ekots nyheter, och läser DN Debatt och Svenska Dagbladets ledare ”redan kvällen innan papperstidningen kommer”.

Men det sociala har varit viktigt för honom. Inte minst eftersom det har lett till oväntade kontakter.

”Det blev en öl som jag visserligen själv stod för, men jag fick ju också ett trevligt samtal”, säger Göran Hägglund.

Hans enskilt kanske mest uppmärksammade tweet blev dock också på sätt och vis hans sista som ohotad partiledare. Den 29 januari 2015 satt några dussin journalister i kammarfoajen i riksdagen. De hade bjudits in till pressträff utan att ett ämne hade utannonserats.

”De anar rimligen vad som ska hända, för så brukar det gå till när partiledare ska avgå, men de kan inte ta något för givet. Där sitter de med sina telefoner och väntar på beskedet så de kan vidarebefordra det till sina läsare, lyssnare och tittare. Jag rundar då dem, i alla fall inför en liten krets, och går direkt till mina följare”, säger Göran Hägglund.

Han låter nöjd när han fortsätter.

”En liten blinkning och en kringelikrok åt de som annars förmedlar väldigt mycket av vad vi som politiker säger eller antas säga.”


För aktivisterna.

Om vi inte hade haft Twitter som supportnätverk hade vi kanske inte kunnat organisera oss.  

Hashtaggen i dess moderna form uppfanns av twittraren @factoryjoe den 23 augusti 2007.

I dag är den ett etablerat verktyg i varje publicists, aktivists eller sociala media-användares handflata. Den går att jämföra med barn. Varje dag föds det hundratals nya, dess upphovsmän tycker alla att deras egna är de viktigaste i världen, och du kommer troligen aldrig höra talas om de allra flesta. Men precis som barn kommer faktiskt vissa av dem växa upp till något som förändrar världen.

Vian Tahir, kommunikationsansvarig för det antirasistiska projektet Nätaktivisterna, nämner #björklundsskola som ett exempel på bra Twitteraktivism.

”Den gick snabbt och fick stort genomslag, med väldigt enkla medel. Men Twitter har också varit bra för att hitta likasinnade. Det tror jag ofta glöms bort när det kommer till Twitter och aktivism; det är inte alltid som personer vill skapa debatt, ibland vill de bara ha igenkänning och stöd.”

Hur ser du på det ofta citerade påståendet att Twitter bara är fullt av politiker och journalister?

”Det stämmer och det stämmer inte. Nu finns det en stor klick av unga aktivister som använder sig av Twitter för att sprida budskap, utbyta erfarenheter och utbilda sig själva och andra. Så Twitter är inte bara fullt av politiker och journalister, men det är fortfarande det bästa sociala mediet för att få gehör bland politiker och i medier om en fråga.”

En liknande bild ger den tunisiska bloggaren och före detta politikern Slim Amamou. Under den Arabiska våren, den kanske största politiska nyhetshändelsen i världen som delvis byggt på sociala medier, ledde och organiserade han demonstrationer och satt under en tid i fängelse för det. När han släpptes skrev han en tweet som blev ikonisk.

”Jag skrev ’je sui Libre’ med stort L, eftersom jag var både fri från fängelset och fri att säga vad jag ville. Regimen var besegrad. Twitter är mitt enda sociala medium. Jag har inte Facebook. Det finns ingen yttrandefrihet på Facebook. Man är inte fri att säga vad man vill om man måste använda sitt riktiga namn, för då måste man också ta hänsyn till konsekvenserna”, säger han.

När han först anslöt sig till Twitter, 2007, tyckte han det kändes som ett enda community med en kultur som skiljer sig från dagens.

”På den tiden användes SMS som publiceringsplattform, och för ett land i tredje världen som Tunisien var den möjligheten tilltalande givet att mobilt internet inte hade slagit igenom. Jag bevakade hashtaggen #tunisia och kunde följa allt som hände, inklusive nykomlingar till nätverket”, skriver han i ett mejl.

Under Arabiska våren var Twitter det enda nätverk som Amamou använde för att organisera protester och kommunicera med andra deltagare. På frågan om utvecklingen hade sett annorlunda ut om Twitter inte hade funnits tvekar han.

”Kanske. Vid ett tillfälle vände sig Facebook mot oss. Aktivisters konton rapporterades i mängder av statens agenter, och raderades eftersom de inte var registrerade under ägarnas riktiga namn. Så om vi inte hade haft Twitter som supportnätverk hade vi kanske inte kunnat organisera oss.”

Vad tycker du om Twitter som ett politiskt verktyg?

”Jag tror att om Twitter fortsätter vara fritt så kommer det bli den huvudsakliga arenan för politisk diskussion. Världens styrelserum, så att säga. Men om det ska bli så måste Twitter jobba på sin egen styrning, och göra den mer inkluderande. Vilket innebär att låta användarna vara med och fatta beslut.”

Men det som Slim Amamou framhåller som Twitters styrka upplever Vian Tahir som dess svaghet. Om Twitter försvann är det hon minst av allt skulle sakna de anonyma kontona.

”Rasister med fem olika konton kommer inte ha ett så pass öppet medium att skriva hot och hat till redaktioner, organisationer, offentliga personer och framför allt till enskilda aktivister.”


För vardagslivet

Vad kul vi hade det. Det var fina tider. Men det var då. Tack för den tiden.

Man kan hitta jobb, lägenhet och någon att bli kär i på internet. Med den, för sin tid nya och spännande, nyheten rubricerades en intervju i Dagens Nyheter i oktober 2011. Twittraren Christian Geijer berättade där om hur han och flickvännen Erica Gråberg träffades och blev blixtförälskade efter att ha småpratat lite på Twitter en tid. ”Nio månader efter debuten som twittrare har Christian skaffat sig jobb, kärlek och boende”, står det i artikeln.

”Jag skulle träffa en kompis och då vi skrev öppet om det i feeden bjöd folk in sig själva. En av dem var Christian. Så, vi sågs ett gäng på en budgetkrog i centrala Stockholm och det var som att få en käftsmäll”, berättar Erica för mig.

”Det enda jag hade tänkt med kvällen var att träffa en person jag aldrig träffat förut och dricka några öl, men det slutade med att jag blev hals över huvud förälskad istället. Det sa klick, på riktigt, och sen fanns det ingen annan”, fyller Christian i.

Erica och Christian skaffade Twitter 2010 respektive 2011, båda efter att ha hört nära och kära säga att det var kul där och att det skulle passa dem. Då upplevde de det sociala mediet som en avslappnad och intern fritidsgård.

”Det blev väldigt viktigt för mig. Det konkurrerade snabbt ut Facebook som mitt primära sociala medium. Den största delen av min nuvarande närmsta bekantskapskrets består av personer som jag träffat via Twitter”, säger Christian och Erica håller med:

”Jag bodde i en liten stad och kände inte att jag riktigt passade in. Att jag var för mycket och underlig. På Twitter fanns det personligheter som ärligt kunde svara ’men herregud, jag OCKSÅ!’”

De tycker båda att Twitter förändrats, från den välkomnande och varma plats de fann till en kallare och hårdare miljö där man är strängt övervakad av tusen dömande ögon. Ändå skulle de båda sakna forumet och dess betydelse om det försvann. ”Att ha sina kompisar i fickan”, säger Erica.

”Om mina kompisar och kontakter flyttade någon annanstans som var trevligt, och om jag fick följa med, hade jag nog bara saknat det på samma sätt som man kan sakna hemmafester och sommarlov man hade när man var ung. ’Vad kul vi hade det. Det var fina tider. Men det var då. Tack för den tiden’”, säger Christian.


För journalistiken.

När jag fick det där fåniga priset frågade folk typ ’kommer du alltid att twittra’, och jag bara ’eh, varför skulle jag göra det?’

”Det är på Twitter det händer”, står det i Aftonbladets handbok för sociala medier. Författaren till handboken, som utkom hösten 2014, var Ehsan Fadakar, och han underströk betydelsen av Twitter för redaktionen. ”På Aftonbladet rekommenderar vi främst närvaro på Twitter. Det är verktyget som är snabbast när det kommer till nyhetsrapportering, har de mest transparenta användarna och är lättast att hitta källor på. (…) Därför kommer handboken att fokusera främst på Twitter.”

Sommaren därpå åkte han på semester, lämnade Twitter, och kom aldrig tillbaka. I en intervju med Resumé berättade han om varför han föredrog Facebook.

”Twitter är inte ett verktyg för vår tid, samhället är komplicerat och debatten infekterad, 140 tecken, osammanhängande debattrådar och allmän trollfest är inte det som kommer föra människor närmare varandra.”

En annan journalist vars aktivitet på Twitter sjunkit på sistone är Kinga Sanden. I dag är hon frilanskorrespondent baserad i Buenos Aires sedan 2011 och frilansredaktör för Kit.se, men 2010 fick hon gå upp på scen på Operans Rotunda och motta Stora journalistpriset som årets förnyare, för hennes nyhetsarbete med just Twitter.

”När jag började twittra själv var det för att fråga folk om saker eller ta kontakt med intervjupersoner. Sen började jag även livetwittra från mina reportageresor, vilket gav många följare som var intresserade av att följa deskarbetet och vara med och påverka det”, säger hon.

Hur såg du på verktyget när du började använda det?

”Det var svårt att utnyttja rakt av på grund av problem med att verifiera, men jag fick syn på potentialen. En Al Jazeera-journalist, den första personen jag följde, skröt om hur han fått tag på ögonvittnen till någon nyhetshändelse via Twitter. Nu försöker vi snapchatta varandra då och då, och konstaterar att vi blivit gamla."

I dag har hennes arbetssituation förändrats, och Twitter är inte längre lika viktigt för henne. Om det hade försvunnit så tror hon ändå att något nytt och bättre födas i dess ställe.

”När jag fick det där fåniga priset frågade folk typ ’kommer du alltid att twittra’, och jag bara ’eh, varför skulle jag göra det?’. Jag har ingen sentimental grej med Twitter, jag använder bara det som funkar för mig just då. Snapchat kommer nog tyvärr aldrig göra det”, säger hon.

Ehsan Fadakar, som började twittra under en resa till Sydafrika för att bevaka fotbolls-VM 2010, är lika osentimental han. Trots att han nyligen faktiskt återvände till Twitter en kort period, då Aftonbladet lanserade en satsning på att bevaka flyktingkatastrofen, så säger han att han inte tänker bli långvarig.

”Twitter har blivit för elitistiskt, och det är egentligen Twitters fel. Att uppmuntra nya användare att följa stora konton har gjort få konton väldigt stora, vilket av någon anledning ger dessa en större tyngd i traditionella medier, trots att de flesta av följarna är inaktiva eller fejk”, säger han.

Han ekar min kollegas förklaring till varför Twitter är dödsdömt, om än med lite mer emfas. Det går för snabbt, och medger inte paus för reflektion. Det kryllar av ”politruker”, partianställda megafoner. Och Twitter lyckas inte ta reda på vem användaren är, menar Fadakar, och kan därför inte tjäna på annonser som Facebook.

Dessutom tycker han att diskussionsmönstret korrumperar:

”Vi har hamnat i en plats där folk blivit väldigt bra på att skriva dumheter som kritiseras, och sedan lyfta fram den allra sämsta kritiken, typ mordhot och galenskap, som kritiken man fått. Sedan viftar man bort all den rimliga kritik som folk tagit tid att formulera. Några minuter senare blockar man dessutom alla som fortsätter att kritisera, och läser endast de som hyllar. Vad finns det för framtid för en sådan plattform?”


Jag vet inte, jag.

Den röda tråden hos de jag intervjuat är att folk 1. har haft det bra på Twitter, men 2. i dag tycker det var bättre förr. Dessutom verkar de 3. inte känna någon större sorg över tjänstens kanske avlägsna, men definitivt inte oundvikliga, fall, för de förväntar sig 4. att en ny tjänst ska stiga in och ta Twitters plats. Tack för kaffet.

Varför kan jag inte slå mig till ro på samma sätt? Kanske för att Twitter för mig var den faktiska språngbrädan till livet jag har i dag. Kanske för att jag inte litar på att min egen förmåga är stark nog, kan bära upp mig utan ett intyg från 16 000 prenumeranter. Eller så skulle jag bara tycka det var för tråkigt att se ett projekt jag arbetat på sedan en grå, kall vinternatt på Västerbron gå i graven.

Men det är inte en drivkraft som ett socialt nätverk överlever på.

Innehåll från WintAnnons

Wint är Sveriges bästa bokföringstjänst

Med AI:s höga framfart har allt fler aktörer i bokföringsbranschen velat hoppa på tåget och många pratar om automatisering. Men vad automatisering innebär, och hur mycket av det faktiska jobbet de olika tjänster och program som finns på marknaden gör, skiljer sig åt.

Många aktörer i branschen slåss om att påvisa högst automatiseringsgrad. I praktiken handlar det om hur mycket av jobbet som görs av tjänsten och hur mycket av jobbet som görs av användaren själv. 

Nu står det klart att Bokföringssystem.se utnämner Wint till Sveriges främsta bokföringstjänst, med motiveringen att Wint inte bara erbjuder ett bokföringsprogram – de levererar en helhetslösning som överträffar konkurrenterna genom sin förmåga att både automatisera bokföringen och att sömlöst förenkla det administrativa arbetet för sina användare (Se hela resultatet från bokföringssystem.se här). Bokföringssystem.se sätter Wint i topp med orden: ”Den bokföringstjänst som kan mest är Wint. Alltså Sveriges bästa bokföringstjänst när vi gör vår heltäckande granskning.”

Sedan starten 2021 har Bokföringssystem.se jämfört digitala bokföringstjänster och program. Deras sätt att mäta baseras på en grundlig analys av över 100 funktioner, där faktorer som automatiseringsgrad, användarvänlighet, support och möjligheten till en papperslös bokföring vägs samman. Genom detta sätt kan de sedan se hur mycket som bidrar till en smidig bokföring och därefter ge ett betyg. 

Extern länk: Läs mer om bokföringstjänsten Wint här 

Tidsvinst för användaren på riktigt

Wint får 84 poäng av de 100 möjliga, före andra digitala bokföringstjänster och långt före program där man får sköta bokföringen själv.

 – Det är alltid skönt att få det svart på vitt att man gör något riktigt bra. Det Wint gör är unikt. Vi är bäst på att automatisera bokföring och i och med det, frigör vi mest tid åt våra användare. Ingen annan gör det vi gör på den här nivån, oavsett vad de säger. Det ligger i hela vår affärsidé, för att inte säga vårt DNA att leverera högst automatisering på marknaden. Vår tjänst står helt enkelt ut, säger Daniel Johansson, vd på Wint. 

Extern länk: Mer läsning – IT-konsulten som bytte sin traditionella byrå mot Wint 

Stora skillnader mellan olika aktörer

Genom att utse årets bästa bokföringstjänst vill Bokföringssystem.se sätta ljus på skillnader i en bransch där många kommunicerar på samma sätt, och där många insett att automatisering är något fler och fler efterfrågar. Det finns många aktörer idag som säger sig erbjuda automatiserad bokföring och det är svårt att avgöra vem som verkligen automatiserar och lyfter bort allt jobbet, och vem som snarare faktiskt bara tillhandahåller ett arbetsverktyg.

– Det är bra att jämföras. Som fullservicetjänst gör vi mycket mer än de debet- och kreditprogram som är det många andra faktiskt är. Utöver den löpande bokföringen sköter vi både betalningar, löner, deklarationer och bokslutet samt är kopplade till både Skatteverket och företagets bank. Det innebär att de som använder Wint slipper tung administration och sparar mycket tid, avslutar Johansson.

Mer från Wint

Artikeln är producerad av Brand Studio i samarbete med Wint och ej en artikel av Dagens industri

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill du bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1180kr
Prenumerera